22 april 2013

Anonymt angiveri en samhällsfara.

Redan då jag jobbade som djurskyddsinspektör tyckte jag extremt illa om anonyma angivare.
Ganska snart insåg jag att angiveriet var ett sätt att angripa en medmänniska på deras hemmaplan och slippa konflikten personligen då man använde myndigheterna som vapen.

Orsaken till ett anonymt angivande kunde variera från att man ogillade grannen i lägenheten bredvid till bråk om jaktarrenden eller rent av markhunger....

Min totala förakt för dessa anonyma angiverier har även sina historiska orsaker.
Det finns ett väl dokumenterat fall från Nazityskland, där en liten stad behärskades av ett litet antal nazister med hjälp av ett flöde av anonyma angiverier. Folk strömmade in med angiverier. För att rädda sitt eget skinn!
För att inte glömma Sovjet...


Nu är vi på väg i samma riktning!
Jag vill varna för att om man inte uppmärksammar detta så trillar frågan över en tröskel och sedan har man bara att anpassa sig som medborgare ty då har totalitära krafter tagit över.
Men än vågar åtminstone jag yttra mig. Än!

Dock får jag erkänna att den som erkänner offentligt att man varit angivare inte är anonym längre och det är ju rakare...

7 kommentarer:

  1. Har man medmänsklighet i sig börjar man med att prata med den som man tror har djurskyddsproblem och hör efter hur det är. Kanske har man missuppfattat och framförallt kan man ge en uppmuntran för problemens lösning och i bästa fall erbjuda hjälp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men så funkar inte folk...
      Jag minns särskilt en gammal tant som hade en liten pudel...
      Grannarna ogillade henne ochnanmälde hennes hund för jämnan..
      OK, det luktade...
      Hunden var hos veterinär, gång på gång...
      Jag konstaterade att hunden var väldigt vanlig, så att jag misstänkte att det varbtanten som luktade...
      Men det fanns inga kontakter mellan miöjökontoret och hemvården..
      Tyvärr så skrev jag bara en liten rapport i frågan och glömde alltihop..

      Radera
    2. Jag hade en granne som luktade väldigt illa. Det var svårt att ta upp det med henne och äldreomsorgen men jag gjorde det och tyvärr gjorde det ingen nytta. Hon flyttade till sist till ett boende med bra omsorg, påminner mig förresten om att det är dags att besöka igen och fråga hur hon har det.

      Det är möjligt att jag hade kunnat driva det som ett ärende om sanitär olägenhet och pressat bort henne från trapphuset men varför fördärva för en gammal människa som är nära slutet av livet?

      Radera
    3. Tja, man hamnar kanske i den situationen själv en gång....

      Radera
  2. Ett allt för sant inlägg. För övrigt tänker jag precis som du, det gäller att passa på att stå upp för det man tycker är riktigt för frågan är hur länge det går. Snart betraktas man som statsfiende och därmed terrorist. Känns som en tidsfråga. Bara att se på USA med sitt Homeland security och Patriotact vart det är på väg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi går rakt mot ett kontrollsamhälle. Mina släktingar födda runt sekelskiftet 1900 var väldigt försiktiga hela livet. Skötte sig själva så gott det gick....

      I Portugal tycks en rörelse, ut på landet, vara aktuell. Allt för att bli självförsörjande...
      Problemet här hemma är skatten på låga inkomster! Man får inte leva på självhushåll, ty det går bara med ett grundavdrag på 100 000 kr om året och vi har 18900 kr just nu för låga inkomster.
      Det är oerhört viktigt att man får upp Grundavdraget till åtminstone det som kallas ÄFS...

      Allt hänger ihop!

      Radera