20 april 2013

En "köksbordsdiskussion" om livet på landsbygden.

I en "köksbordsdiskussion" härom kvällen kom vi faktiskt fram till en gemensam ståndpunkt.
Frågan var ursprungligen, varför svensk landsbygdspolitik så markant skiljer sig från kontinentens landsbygdspolitik. Vad beror det på? 

Vi plockade fram de olika komponenterna i det allmänna resonemanget från olika debattörer.
Vi kunde konstatera att alltid, nästan, så fokuserades problemet på jordbrukets och landsbygden funktion i samhället. Alltså, jordbrukets praktiska nytta för samhällets existens.
Är landsbygden något att ha ur ett sådant samhällsperspektiv?

Därmed blir människorna på landsbygden marginaliserade till statister. Statister i ett samhällsekonomiskt skådespel där skådespelet i sig är det enda som har något värde, inte skådespelarna. Så därmed kom nästa fråga upp. Har det varit så länge eller är detta en sentida socialistik tanke som infiltrerat samhället?
 T. ex: lrf.se

Även den frågan kunde vi snabbt konstatera att den uppfattningen var djupt förankrad i det gamla bondesamhället, som ändå levt kvar fram till sekelskiftet i stora delar av den svenska landsbygden. Gården var för många basen för en släkt som var mer än individen. Därmed är risken stor att den kulturen även lever kvar i politiken.

Då politiska beslutsfattare oftast inte använder mer än nödvändigt av sin intellektuella kapacitet så kan man konstatera att den politiska debatten, jämfört med utländsk debatt, alltid här hemma handlar om jordbruket som näring och icke om människorna som skall leva på landsbygden, med dessa politiska beslut och dess verkningar i det dagliga livet. Organisationen Den Goda Jorden  är ett sådant exempel.

I ett globalt perspektiv måste detta vara unikt och mycket avvikande, ty närmare en "naturanpassad socialism" kan man kanske inte komma. En djup kulturell känsla där den enskilde individen är underordnad samhällets kollektiva krav. Fungerar en sådan kultur i en global nyliberal ekonomi, där lokal politik idag, som i Sverige, brutalt anpassas till dessa nya förutsättningar som helt bryter mot flertusenåriga traditioner? Knappast.

Vad kan då rädda den svenska landsbygsbefolkningen? Jag försöker därmed individualisera landsbygdens folk, men borde gå ett steg längre. Vad kan då göra att man vill leva och bo på landsbygden? Hur får man debatten att hamna i frågan om människan i samhället snarare än det kollektiva, det principiella, det ideologiska? Lämna TIMBRO:s dogmatiska WTO- ideologi, mixen av socialistiska drömmar i marknadsekonomin? (Om alla följer reglerna så blir det bra).
Möjligen, blev då vår gemensamma ståndpunkt i vår "köksbordsdiskussion", att den om- och inflyttning av folk från olika delar av världen, faktiskt, kan lära svenskarna att bli mer individuella i själen, i djupet och inte bara på ytan när vi skall köpa bil eller åka till Thailand, utan även när vi resonerar politik, samhällsekonomi eller vår egen roll i samhället. Ty de människor som flyttar runt i världen, i dagens folkvandringstid, kan inte ha vår extrema knytning till fädernejorden, ty den är förlorad för dem. Det räcker att träffa en bonde från Australien eller något annat nybyggarland för att inse det. Låt oss ta intryck av dem vi träffar och inse vad dagens värld ger för möjligheter så att vi verkligen uppfattar vår tids möjlighter och begränsningar. Därmed kan människor bo och leva på landsbygden, inte för att vara "nyttiga" samhällsmedborgare utan bara för sin egen skull.

En europeisk bonderörelse som har denna inställning är Europeiska Via Campesina

1 kommentar:

  1. Jag håller med dig, vi är inte individer. Vi måste tillhöra ett kollektiv för att få en identitet. Eftersom jag reser en hel del i världen känns det som jag ibland har svårt att andas här. För några månader sedan var jag i Dubai och arbetade, jag blev väldigt positivt överraskad av den staden, även Quatar. Visserligen fanns det en misär bland en del gästarbetare, men på det stora hela var alla vänliga, stolta, flitiga och hjälpsamma.
    Antagligen är det därför så många mår dåligt, eller jagar konsumtionsprylar, eftersom vi som individ inte blir sedd.

    SvaraRadera