14 april 2013

Ur novellsamlingen "DEN SISTE VETERINÄREN och andra berättelser från framtidens Sverige" utgiven av LRF.





GrowPlant.
Av Thomas Gunnarson


"Personnummer?"
"Nittiofyranollåttafjortontrettiofyratjugosex."
Svaret kom blixtsnabbt, han hade tränat på det i många år vid det laget.
"Hm.. från Trädet, Ulricehamn. Vad gör du här?", frågade mannen bakom skrivbordet.
"Dömd enligt lagen om intrång i patent", svarade han.
Vaktbefälet tittade upp med en fundersam min.
"Hur i helvete gör man för att bedriva intrång i patent i Trädet", sa han med ett snett leende.
"Nåväl, här har du en nyckel till ditt arbetsskåp. Där har du arbetskläderna. Du skall jobba i växthus fjorton med tomater."
"Du är väl inte allergisk mot tomater, eller", lade han till.
"Nej", svarade den nye fången.
"Följ med vårdare Larsson här, så visar hon din förläggning."
"Och", sa han med höjd stämma, "jag vill inte se dig här förrän vid utskrivningen".


Larsson tittade på honom och vände sig om och gick. Fången plockade snabbt åt sig sin utrustning och följde efter. De gick ut ur mottagningslokalen och lämnade administrationsbyggnaden för vakthavande befäl. Han såg sig om och förundrat betraktade det gråmålade kraftverket som hela detta enorma fängelse hade som sitt hjärta. Motorn som höll igång hela verksamheten. Vilken anläggning!


Larsson gick taktfast förbi den ena barackbyggnaden efter den andra. Bakom varje barack reste sig ett väldigt växthus med ett taggigt tak som en gammaldags industribyggnad. Inga stängsel fanns, men fången var väl medveten om att stängsel var inte direkt nödvändigt med dagens virtuella stängsel. Som det kallades. Det gällde bara att inte bli för långt efter vårdare Larsson.
"Här", sa hon och vände sig om och gick tillbaka. Framför honom var det en grönmålad barack och en brun dörr med siffran 14. Han öppnade dörren och klev in i baracken.


Innanför dörren fanns på vänster vägg en räcka med klädhängare för gäster. Ganska onödigt, men det var för att ge  en hemkänsla. Bortom detta öppnade sig ett större rum med en  TV på den ena smutsgula väggen och ett biljardbord i mitten av rummet. Två män spelade biljard medan två andra satt framför TV:n.
En korridor i andra ändan av rummet försvann bort i baracken, mot andra gaveln på huset.
Männen stannade upp spelet och tittade på honom med en liten nick som hälsning.
"Ny", frågade en av männen.
"Ja", svarade fången medan han granskade sina nya arbetskläder.
"Vad har du för nummer på skåpsnyckeln?"
Fången tittade på sin nyckel och svarade, "Sju".
"Skåpen har du längst ner", sa han med en nick mot korridoren. "Ditt rum har också nummer sju och i alla arbetsprogram har du också nummer sju…. okej?"
"Tack", sa fånge nummer sju, som den väluppfostrade medborgare han var.


När han placerat sin utrustning i skåpet så vände han sig om och fann en dörr med nummer sju. Nyckeln passade även dit. I det lilla rummet med ljusblå väggar fanns en säng, ett skrivbord och en fristående garderob utmed väggen. Detta skulle alltså bli hans hem i två år.
När han bäddat med de lakan som låg i en prydlig hög i sängens nedända, lade han sig på sängen och tittade upp i taket då det knackade på dörren.
"Hungrig? Vi skall äta nu."
Till vänster ute i korridoren fanns matsalen bredvid biljardrummet. Maten levererades från ett centralkök en gång om dagen och i baracken fick fångarna klara mathållningen själva.
Alla fem männen satte sig runt ett bord där maten var framdukad i skålar, bröd på faten och varmt kaffe i bryggaren. Skålarna skickades runt under tystnad. När alla hade fått släppte tystnaden. Kommentarer om dagens arbete och vad som väntade under morgondagen var ämnet.
"I morgon skall vi plocka tomater. Har du gjort det någon gång?", sa mannen som instruerat fånge sju vid ankomsten. En liten spenslig man i fyrtiofem års åldern med något snusförnuftig stil, något av en självutnämnd chef.
"Inte annat än hemma", svarade fånge sju.
"Ja, det är inte så komplicerat. Vi går igenom det i morgon bitti."
"Men", sa en annan av männen. "Det är ju pii ess klockan elva. Skall vi hinna med jobbet så får ni inte snacka för länge."
"Pii ess, vad är det?" frågade fånge sju.
"Psykologen", kom det från allihop.
Efteråt diskade två man snabbt upp efter dem och därmed var dagens arbete över.
Fånge sju återvände till sitt rum. Två år här. Tröttheten föll över honom. Efter ett besök i den gemensamma duschen gick han till sängs och somnade omedelbart.


Väckningen gjorde den lille spenslige mannen. Alla tog en kopp kaffe innan man gick ut bland tomaterna. Instruktionerna i tomatplockning gick fort då det gällde att hålla litet högre tempo än vanligt, ty den dagliga produktionen fick inte minska för att psykologen skulle komma. Man plockade av plantorna sina tomater som var ljust röda, gränsande till grönt och lade dem i papplådor lagrade på en rälsbunden vagn som följde varje rad av de trådupphängda tomatplantorna som slingrade sig upp och ner utmed raden. Ett något primitivt system men ganska kostnadseffektivt ändå, tack vare fångarbetskraften.
Klockan 9.00 var det första rasten. En av männen hade gått i förväg för att förbereda frukosten. En halvtimme senare var alla igång igen. Klockan 10.30 samlades man för att lasta ihop alla av tomater fyllda lådorna, vid växthusets ena gavel, där truckar hämtade lådorna. Sedan återvände männen till lunchrummet. Där satt psykologen och väntade. Neutralt svartklädd som en  begravningsentreprenör. Han vände sig till fånge nummer sju.
"Vi har alltid en gemensam genomgång av varför ni är här på Bolmen Växtcenter. Som en del av den behandling, vilket domstolen har utdömt. Då du är ny här så får du redogöra för varför du är här. Så att de andra kan din historia.
Vi har inga hemligheter för varandra!"
Psykologen tittade stint på fånge sju.
"Du har alltså fått två års fängelse för brott mot upphovsrätten och patentintrång.
Du räknas därför som en ekonomisk brottsling. Det är ett av samhällets värsta brott!
Av den anledningen får du härmed ordet. Berätta om dig själv, noggrant."


Fånge sju tittade förvånad på mannen i den svarta kostymen. Så började han berätta.
"Jag bor  på landet. Jag och min sambo har en liten gård. Vi har två barn. En son på femton år och en dotter på tolv år. Gården ärvde jag av min morfar för två år sedan och vi flyttade dit direkt. Min tanke var att jobba i skogen hemma. Köra ut virket med häst. Det är ekonomiskt. Jag har ingen erfarenhet av hästar men vi köpte ändå en häst. Några kalvar och får också. Vi tänkte starta försiktigt och bygga upp djurbesättningen sakta.
Jag fyllde fyrtio förra året. Min sambon är lika gammal, så vi ville ändra på livet. Karriären har inte blivit vad jag tänkt mig. Man är väl för ärlig."
Han tog en liten paus för att få rösten att klarna.
"Mina morföräldrar har bott där sedan slutet av nittonhundrasjuttiotalet, när de köpte gården. I början försökte de visst att driva jordbruk i större skala. De arrenderade flera granngårdar och hade många mjölkkor, enligt den tidens tankar. Men så tröttnade de på det efter något tiotal år och drog sig tillbaka sin egen gård. Där levde de sedan ganska isolerat. Min mor flyttade till Göteborg, så jag är uppvuxen i Kållered". "Söder om Göteborg", lade han till när han insåg att de inte visste var Kållered låg.
"Jag har varit på en speditionsfirma, som jobbade åt IKEA i Kållered, kört grejor hit och dit, alltså.
När morfar dog så var jag faktiskt enda arvingen. Därför kunde vi flytta ut till gården.
Det mesta var i bra ordning. Det var bara att köra igång. En gammal traktor fanns det. Och harv, såmaskin. Allting. Diesel till traktorn är ju dyrt men jag tänkte noga igenom hur jag skulle jobba så det fungerade ganska vettigt ekonomiskt, ändå.
På skullen hittade jag gammal spannmål som jag sådde i fjol. Så jag slapp att köpa utsäde. Det grodde bra. Särskilt havren. Havre är ju ett bra hästfoder. Kornet jag hittade, sådde jag på en åker som jag hade kalkat, så det gav också bra. Vi tänkte ha det till grötkorn för att få ner matkostnaderna. Korngröt tycker jag om, en gammal sedvänja från Norrland.
Det är roligt att tröska!
Fast grötkornet måste man slå med lie och hässja grönt, annars mognar kornet och då kan man ju inte ha det till gröt."
Han tittade ner i golvet. Det var svårt att hålla tårarna borta nu.
"I höstas så kom det ett par kontrollanter från länsstyrelsen. De tog prov på kornet. DNA-testen visade att det var en sort som Monsanto hade patent på sedan tjugo år tillbaka. Jag vet fortfarande inte hur min morfar klarat att odla den sorten utan upptäckt under så många år."
Han kastade en blick på psykologen.
"Resten är enkelt. Länsstyrelsen drev rättegången mot mig och jag hade inte råd med advokat. Jag fick två år. Min sambo slapp helt, som tur var."
"Det är ju ett allvarligt brott. Har du inte insett det?"
Psykologen tog sats. Hans uppgift var att få dessa kriminella att inse sin skuld och inte känna sig förorättade inför rättssystemet. Att knäcka dem rent av.
"Monsanto är ett av världens viktigaste företag. Att obstruera mot Monsanto är allvarligt!
Du har fått ett lindrigt straff egentligen, inser du det?"
"Jag kan inte se att det jag gjort är så allvarligt att det skall ge två år i fängelse!"
Han höjde på huvudet och såg på psykologen.
"Hur kan man äga livet?"
"Min morfar sa alltid att detta var en absurd samhällsutveckling…."
Psykologen höjde rösten när han avbröt.
"Du är här för att inse att din attityd är samhällsfarlig. Om du inte tänker om, kan du bli kvar här  betydligt längre än två år.
Är det klart?!"
Fånge sju tittade på sin medfånge på andra sidan bordet. Som gjorde en lätt grimas som tecken – sluta! 
"Okej", sa han lågt.
"Vi fortsätter samtalet nästa vecka och då hoppas jag att du har tänkt igenom dina argument och bytt attityd."
Därmed reste han sig. Irriterad tog upp sin svarta överrock, lämnade fångarna vid bordet och stängde ytterdörren efter sig med en smäll.


Efter lunchen, som fångarna åter själva ordnat, följde ett arbetspass till klockan 18.00 då dagens arbete var över. Mellan klockan 19.00 och 21.00 umgicks man i biljardrummet.
Medfången som gett honom varningen, en mager, vassnäst och mörkhårig man med sorgsna ögon bakom glasögonen räckte fram en liten färgglad skrift till fånge sju.
"Kanske något för dig", sa han kort.
"Hurså?"
"Kanske att du bättre fattar var du är."
"Varför är du här då", blev motfrågan.
"Jag?" Mannen såg på honom och drog in andan.
"Jag har haft en liten firma där jag sålde fröer till vanligt folk. Blomfröer. Grönsaksfröer. Jag trodde inte på att samhället var sådant här. Kämpade emot förstås.
Så en dag stod polisen utanför dörren.  De gick in och beslagtog allt. Dator. Mitt frölager.  Allt…"
Han tystnade. Tog av sig glasögonen och putsade av dem på skjortan.
"Det räckte inte med intrång i patent, vet du, utan Monsanto, som tydligen ägde det mesta av mitt frömaterial, krävde mig dessutom på skadestånd. Jag sitter här nu som ekonomisk brottsling med ett straff på fyra år. Och ett skadestånd på 500 000 euro."
 "Det kommer jag aldrig att fixa och det vet Monsanto. Det har de gjort för att knäcka mig för gott. Och alla andra som tänker som jag." Och han tillade.
"Har du inte hört om mina problem?"
"Nej", svarade fånge sju.
"Läs det där så fattar du bättre", svarade mannen och pekade på skriften i handen på fånge sju.


Inne på sitt rum satte sig fånge sju vid skrivbordet och slog upp första sidan i informationsbladet om den kommersiella kriminalvårdsanläggningen BOLMEN VÄXTCENTER AB.

"BOLMEN VÄXTCENTER AB är en vetenskapligt utvecklad anläggning för grönsaksodling, en GrowPlant, som drivs enligt strikt moderna och rationella odlingsprinciper där den effektivaste energianvändningen skapar förutsättning för hälsosamma livsmedel till mycket låga priser.
Användningen av ett miljöanpassat kärnkraftverk, en MICROPLANT, där kärnreaktorns hela energiproduktion används till uppvärmning av växthus och till elkonsumtion inte bara på BOLMEN VÄXTCENTER AB utan även i omgivande samhällen. Detta ger en total energieffektivitet som bara för några år sedan inte var praktiskt möjligt."

"Själva odlingen, den patenterade metoden GrowPlant, innebär att en totaloptimerad gödselnäring helt anpassad till det genetiskt modifierade, fullständigt perfekta växtmaterialet, ger nutritionistiskt kompletta grönsaker som täcker alla mänskliga behov. Aldrig tidigare har mänskligheten för sina behov haft tillgång till för människan så perfekt anpassade livsmedel."

" BOLMEN VÄXTCENTER AB är också en modern kommersiell kriminalvårdsanstalt med 1500 platser för rehabilitering av främst ekonomiska brottslingar. Rehabilitering sker enligt den väldokumenterade pedagogiska metoden ArbetsrehabÒ, vilket innebär att de intagnas huvudsakliga rehabilitering sker under stort eget ansvar som växtskötare i växthusen och utöver detta medverkar i olika, oftast icke tidsbegränsade kompletteringsprogram utifrån ett individuellt behov."

"BOLMEN VÄXTCENTER AB är idag tillsammans med flera andra liknande anläggningar heltäckande för Sveriges behov av grönsaker. De variationer som konsumentpriserna visat tidigare, har uteblivit med produktionen från BOLMEN VÄXTCENTER AB. Grönsaksmarknaden är härmed garanterad en säker tillgång av högkvalitativa produkter till mycket låga konsumentpriser. Den uppbyggnad av liknande anläggningar som sker med hönserier skall minska risken med marknadspåverkan av sjukdomsutbrott och därmed stabilisera priset på fågelkött. Utveckling av grisuppfödning sker enligt samma koncept , alltså GrowPlantÒ , men är inte helt färdigutvecklad även om företagsmässiga  förutsättningar funnits under många år."

"BOLMEN VÄXTCENTER AB är ett samarbete mellan ICA och Monsanto.
Odlingsmetoden GrowPlant är genom patentskydd helägt av Monsanto.
Kärnkraftverket MICROPLANTÒ är en produkt från ABB och ägs av Vattenfall där svenska staten är huvudägare.
Kriminalvården, som är basen för BOLMEN VÄXTCENTER AB, drivs i ett separat bolag gemensamt av ICA och Monsanto under tillsyn av statliga Kriminalvårdstyrelsen.
Forskning och utveckling av nya förbättrade grönsakssorter sker i samarbete mellan Sveriges Lantbruksuniversitet och Monsanto."


Fånge sju reste sig upp, lade informationsskriften åt sidan. Han lade sig på sängen. Klockan var 21.00 och den första arbetsdagen var snart till ända. Han tittade upp i taket medan tårarna fuktade kudden.

6 kommentarer:

  1. Magiskt bra skrivet:)

    SvaraRadera
  2. Bonde i Norr
    Juridiken kommer att bli lika viktig att kunna som växtodlingen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är en pragmatiker.
      Du kommer att klara det!

      Radera
    2. Det är ett generellt problem. När jag gick i skolan så förutsattes det liksom att de som var duktigast i skolan, de skulle gå vidare till en naturvetenskaplig eller teknisk bana. De som var sämst gick till praktiska linjer. Det var mellanskiktet som hamnade på samhälls- eller ekonomiska linjer. Men vare sig du "bara" gått Jo, eller om du har en narurvetenskaplig grund, så har du oftast rätt luddiga begrepp om hur samhället faktiskt fungerar, om områden som juridik och rättsfilosofi. Jo-arna, mitt i skiten, har kanske aldrig stött på de debatterna, eller uppfattat att de berörde dem, och naturvetarna lever ofta i sin tro på sin egen intellektuella förträfflighet och har därför aldrig insett att de ofta i värderingsfrågor är rena analfabeter.
      Jag hittade en avhandling i en boklåda på emmaus igår, Ellinor Adenlings "Att bli miljömedveten",s. 102:

      "Hedrén (2002,(Naturen som hot mot det moderna, ingår i: Naturen som brytpunkt, utg av Symposion) menar att miljödiskursen kommit att stödja föreställningar om att målen "är mer eller mindre naturgivna, självklara, och gemensamma för alla människor." Han menar vidare att det både inom politik och forskning förekommer "en långt driven konsensusretorik som till stor del döljer eller mystifierar områdets konfliktrelationer, och som framställer miljöfrågorna som om de enbart handlade om praktiska lösningar på gemensamma problem." Alla drar åt samma håll..."

      Visst är det lätt att instämma i verklighetsbeskrivningen, och visst är det lätt att uppfatta att naturvetarnas rörande eller upprörande naivitet har en stor skuld till detta och att det, som alltid, är naturbrukarna som hamnar i kläm.
      B-J Bjurling

      Radera
    3. Med en sådan förklaring så är det självklart vad som sker och har skett.
      För snart fyrtio år sedan blev ju svenskt jordbruk syndabocken för Östersjöns gröna tillstånd.
      LRF tog på sig skulden redan då och sedan klämdes jordbruket allt hårdare.
      Men som du berättar så finns ingen väg ur detta innan miljörörelsen lämnar sin nuvarande ståndpunkt, där sådana som Jens Holm står i spetsen, möjligen även Naturskyddsföreningen...
      Det märkliga är ju ändå att ingen ifrågasätter sitt eget resonemang.
      Däremot är Jordens Vänner inne i en ovändelsefas, men det beror nog på att man är en del av en internationell miljörörelse utan gamla politiska bindningar....

      Radera