30 juni 2013

Omega 3

Hörde i morse P1 (Chalmers-forskare) att om bara tre fyra år kommer det att vara brist på omega3-fett i världen. Fisk (som håller på att fiskas ut - och fiskodling ger inte fiskar med omega3-fett) och vilt samt betesuppfödda nötkreatur, får osv. har rätt omega-balans. Men ska omega-balansen bli rätt så får kraftfoder inte förekomma. Och sådan uppfödning klarar inte den "moderna" uppfödningen och mjölkproduktionen i animaliefabrikerna.

Om allt kött som i dag konsumeras i Sverige skulle ha som ett kvalitetskrav att det skulle ha en riktig omega-balans, skulle vi snabbt få återuppta betandet på de 2 milj hektar betesmarker som vi hade på 1800-talet. Istället för de 0,4 milj hektar som i dag håller på att växa igen.

Brist på omega3 försämrar tankeförmågan, hjärnan behöver sådant fett för att man ska kunna tänka klart. Fördumning rullar vidare - det är ingé vidare!

HR

Ett utställningsdjur av Fjällras

Ledarskribenter



Det är egentligen förståeligt att vanligt folk inte fattar ett dugg av jordbrukspolitiken.
Ena stunden så får man veta att jordbruket är översubventionerat och allmänt sett bara miljöförstörande.
Nästa minut så har medborgarna ett enormt ansvar för att inte landskapet skall bli en stor granåker bara....
Köp svenskt, sägs det.

Någon form av intellektuell samordning hos debattörerna tycks inte finnas.
Men är det målet?
Målet är kanske bara att få förvirringen att rulla på....
Ingen är kanske intresserad av att medborgarna skall förstå.

Själv tycker jag att sådana ledare som nedan är fullständigt meningslösa och bara öka förvirringen hos läsaren. 

29 juni 2013

Små steg?

Bengt- Anders Johansson (M) vice ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott har skrivit en artikel i ATL, där han förklara sin position inför försvenskningen av CAP.

Det finns flera faktorer jag reagerar på.
Först är det, naturligtvis, den demonisering av EU som sker inom svensk politik angående jordbruket, CAP. Man påstår att CAP är orsaken till det svenska jordbrukets kräftgång. Så är ju inte fallet, utan det är helt och hållet svensk politik som orsakat fallet.
Precis som inom andra konkurrensutsatta sektorer som åkerier, m.m.
Men detta vill ju svenska politiker dölja för medborgarna. Särskilt fram till valet nästa år.

Det andra fula knepet han använder är att blanda "bonde" och "lantbrukare/brukare" i texten vilket gör att man får intrycket att han är intresserad av alla som bor på landsbygden och har en jordbruksfastighet. Men så är det inte, när man funderar vidare....

Han framhåller den svenska ambitionen att just försvenska/åternationalisera jordbrukspolitiken. Som om inte vi just haft en nationell politik hela tiden. Men vad vi har att förvänta är än mer av den misslyckade nationella anpassningen av det svenska medlemskapet i EU. Allt som kan ske nu och som kommer att stöpas om i en svensk modell finns att utläsa i detta stycke:

"Sverige har bland annat verkat för att få till stånd förenklingar och anpassningar av förgröningen efter våra nationella förutsättningar. Man har arbetat för högre hektarströsklar, anpassningar till skogsdominerade delar av landet och undantag för företag med hög andel vall, något som är särskilt relevant för våra jordbrukare i de norra delarna av landet. För att öka flexibiliteten i den nationella tillämpningen av Cap har Sverige också yrkat på en bredare definition av vad som är betesmark vilket skulle kunna göra att flera av våra värdefulla naturbetesmarker nu kan inkluderas i gårdsstödet. En högre grad av frivillighet har även varit centralt för Sverige, och man har verkat för frivilligt småbrukarstöd och en frivillig definition av aktiva lantbrukare, något som ger medlemsländerna större möjligheter att anpassa jordbrukspolitiken efter nationella förutsättningar och behov."

Slut citat.

Flera av dessa faktorer, tillsammans med andra politiska faktorer kan avgöra svensk landsbygds framtid. Och den svenska livsmedelsförsörjningen. Ty det handlar om människor och inte produktion, miljö, eller politiska finesser.
Ty glömmer man människan så har man förlorat frågan. I snart trettio år har man från politiskt håll glömt att utan människors tillit och framtidstro finns ingen produktion.
Åternationaliseringen, med de erfarenheter vi har av de senaste tjugo årens svenska jordbrukspolitik, ger inget större hopp för inför den närmaste framtiden. Ty det citerade avsnittet sänder oroväckande vibrationer!
(http://www.atl.nu/synpunkten)

EU-RÄTTENS FÖRETRÄDE OCH DEN SVENSKA TILLÄMPNINGEN INOM DJURSKYDDET.

Vårt svenska medlemskap i EG år 1995 innebar en enda sak, nämligen att EG-rätten fick företräde framför vår nationella rätt. En mycket viktig rättsregel i Fördraget om Europeiska Unionen är artikel 5.4, 1 st, som uttalar:
"Enligt proportionalitetsprincipen ska unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen".
Det saknas exempelvis proportionalitet vid tillfällen där någon utifrån allmänt tyckande anser några djur vara magra och sedan beslutar myndigheterna om omhändertagande och djurförbud. Detta är särskilt anmärkningsvärt och ytterst allvarligt då Sverige inte anmält sanktioner i enlighet med vad som framgår nedan.
Myndigheters och domstolars skyldighet att ge EU-rätten företräde.
I dokumentet "FÖRKLARINGAR SOM FOGAS TILL SLUTAKTEN FRÅN DEN REGERINGSKONFERENS SOM ANTAGIT LISSABONFÖRDRAGET", undertecknat den 13 december 2007, finns följande förklaring angående Europadomstolens praxis:
17. Förklaring om företräde
Konferensen erinrar om att fördragen och den rätt som antas av unionen på grundval av fördragen i enlighet med Europeiska unionens domstols fasta rättspraxis har företräde framför medlemsstaternas rätt på de villkor som fastställs i nämnda rättspraxis.
Dessutom har konferensen beslutat att till slutakten foga yttrandet från rådets juridiska avdelning om företräde i dess lydelse enligt dokument 11197/07 (JUR 260):
"Yttrande från rådets juridiska avdelning
av den 22 juni 2007
Det följer av rättspraxis vid domstolen att EG-lagstiftningens företräde är en grundläggande princip inom gemenskapsrätten. Enligt domstolen är denna princip en konstitutiv del av Europeiska gemenskapens särdrag. Vid tidpunkten för den första domen enligt denna rättspraxis (Costa mot Enel, den 15 juli 1964, mål 6/64 )) nämndes inte företräde i fördraget. Så är fallet än idag. Att principen om företräde inte kommer att införas i det framtida fördraget ändrar inte på något vis den gällande principen och gällande rättspraxis från domstolen.
___________
) 'Härav följer (…) att den rätt som uppkommit ur fördraget och som härrör från en autonom källa [kan] alltså inte, till följd av sin självständiga och särpräglade karaktär, … rättsligt befinna sig i konflikt med någon som helst nationell lagtext utan att förlora sin gemenskapskaraktär och utan att den rättsliga grunden för själva gemenskapen sätts i fråga.' "

För att tydliggöra denna förklaring finns Ciola-domen, mål C-224/97, som meddelades 1999:
P. 30: "Av senare rättspraxis framgår det för det första att alla förvaltningsorgan, inbegripet lokala myndigheter, är skyldiga att iaktta och att ge gemenskapsrätten företräde, varför enskilda har rätt att åberopa en gemenskapsbestämmelse av sådan art".
Vi skall med andra ord få myndigheternas hjälp att uttolka vad som i första hand gäller enligt EU-rätten
P. 31: "Av senare rättspraxis framgår för det andra att bestämmelser i nationell rätt, som strider mot en sådan gemenskapsbestämmelse, kan förekomma i både lagar och förvaltningsföreskrifter".
Detta innebär att det vid granskning av svenska lagar och bestämmelser skall det vid myndighetsutövning kontrolleras så att de svenska reglerna inte bryter mot EU-rätten.
Direktiv (EG) 98/58 om skydd av de animalieproducerande djuren.
År 1998 beslutade EG om ett djurskyddsdirektiv som trädde ikraft de 31.12.1999, vilket innebar att våra livsmedelsproducerande djur helt plötsligt befann sig utanför den svenska lagstiftningens räckvidd. Detta skedde genom ett införlivande av nationella bestämmelser till direktivet efter beslut av regeringen. År 2003 gjorde regeringen ett nytt införlivande då man ersatte Jordbruksverkets gamla föreskrifter från 1993 med deras nya föreskrifter från 2003 enligt Jo2003/84.
Varken år 2000 eller år 2003 har regeringen beslutat att tillämpa strängare regler än vad direktivet medger eller att använda sig av sanktioner vid överträdelser. Efter år 2003 har inga nya införlivande skett, men däremot har nya och strängare regler beslutats och olagligt tillämpats av dåvarande Djurskyddsmyndigheten både år 2004 och 2007. De senaste har sedan övertagits av Jordbruksverket år 2010 och tillämpas än i dag. Man tillämpar både sanktioner i form av straff samt omhändertagande av djur, djurförbud m m utan stöd i direktivet. Detta sker således helt olagligt från myndigheternas sida och har således skett under många år.
Europaparlamentets och Rådets Förordning (EG) nr 882/2004.
År 2004 beslutade EG om en mycket omfattande kontrollförordning enligt ovan. Den omfattar hela livsmedelssektorn från betäckning (avel) till köttbiten i butiken och då även våra livsmedelsproducerande djur. Det innebär således att det är de till animaliedirektivet(98/58/EG) införlivade bestämmelserna som skall kontrolleras och inga andra. Det mycket omtalade beteskravet ligger exempelvis utanför de införlivade bestämmelserna och får därför inte tillämpas.
Förordning nr 882/2004 är således en direkt tillämpbar rättsakt som inte enbart skall beaktas,man är skyldig att följa den fullt ut. Man har inte ens rätt att tolka den. Står det "skall" i förordningen så gäller också "skall" och inget annat.
I artikel 54 anges vad de nationella staternas myndigheter skall göra vid överträdelser. Dessa återfinns i punkten 2 a – h och är mycket tydliga. Det är således dessa punkter man skall tillämpa vid överträdelser. Punkten h anger andra åtgärder som kan anses behövliga, men skall särskilt motiveras av de behöriga myndigheterna. Det är således punkterna 2 a – g som alltid i första hand skall tillämpas vid överträdelser och dessa är mycket enkla, logiska och tydliga.
Huvudsyftet – målet - är att förhindra att skadliga eller smittade livsmedel eller djur kommer ut på marknaden och man vidtar således åtgärderna utifrån detta. Punkten 2 b har följande lydelse: "Begränsa eller förbjuda utsläppande på marknaden och import eller export av foder, livsmedel eller djur".
Punkten e har följande lydelse: "Tillfälligt avbryta driften av eller stänga hela eller delar av det berörda företaget under en lämplig tidsperiod".
Man ser på dessa åtgärder hur väl de sammanfaller med själva EG-fördragets bestämmelser om proportionalitet.
Detta är således åtgärder de behöriga kontrollmyndigheterna är skyldiga att vidta vid överträdelser och det föreligger skyldighet för företagaren att själv stå för kostnaderna.
Den intressanta frågan är då vilka maktmedel kontrollmyndigheten har att ta till. Jag nämnde redan i inledningen att några maktmedel inte finns tillgängliga när det gäller direktiv 98/58/EG eftersom man inte till detta direktiv införlivat några sanktioner.
I kontrollförordningen artikel 55 punkten 1 anges att de nationella staterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner vid överträdelser (exempelvis de till direktiv 98/58/EG införlivade bestämmelserna). Tidigare fanns således valfrihet om man skulle tillämpa sanktioner, men nu är det helt uppenbart att de enskilda staterna har skyldighet att fastställa sådana. Det har således skett en skärpning.
Som jag tidigare nämnde befinner vi oss helt på det EU-rättsliga området. Att så är fallet framgår mycket tydligt av artikel 55 punkten 2 där det står att de nationella staterna skall överlämna de fastställda sanktionsbestämmelserna enligt 55.1 till kommissionen och detta skall ske utan dröjsmål och man är också skyldig att underrätta om eventuella ändringar.
Det fanns därför närmare anledning att undersöka vilka sanktionsbestämmelser den svenska regeringen beslutat om och som man således utan dröjsmål skulle ha tillställt kommissionen senast den 1.1.2006 när förordningen trädde i kraft.
På midsommaraftonen kom svaret från EU-kommissionen, som efter en mycket omfattande utredning kom med det inte helt oväntade svaret, att Sverige inte ingivit någonting om sanktioner enligt Kontrollförordningen artikel 55 eller enligt animaliedirektivets artikel 10.1.
Det svenska begreppet "utan dröjsmål" pågår fortfarande efter närmare 10 år eller med andra ord inte en enda handling har anträffats hos kommissionen och Sverige kan således inte tillämpa några sanktioner vid överträdelserDetta gäller inte bara djurhållningen, utan hela livsmedelssektorn.
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 178/2002
av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet

Genom att läsa de första fem punkterna i ingressen (preamble) framgår att målet är att tillförsäkra människors hälsa, fri konkurrens och att länderna konkurrerar på samma villkor. Det gäller då att medlemsstaternas bestämmelser inte skiljer sig märkbart.
Av artikel 2 punkt b framgår motsatsvis att de livsmedelsproducerande djuren omfattas av denna förordning. Artikel 8 anger att förordningen syftar även till att skydda konsumenternas intressen och möjliggöra välgrundade beslut. Därigenom förebyggs bedrägliga och vilseledande förfaranden, förvanskning av livsmedel och förfaranden som vilseleder konsumenterna.
Här kan med fog påpekas att Sverige marknadsför att vi har så starkt djurskydd m m och det sker en stark påverkan att handla svenskt. Det är i sig bedrägligt då vi faktiskt inte tillämpar de bestämmelser vi skall göra enligt ovan. Artikel 16 förtydligar detta enligt följande:
"Utan att det påverkar tillämpningen av mer specifika bestämmelser i livsmedelslagstiftningen får konsumenterna inte vilseledas genom det sätt på vilket livsmedel eller foder märks, marknadsförs och presenteras, de förpackningsmaterial som används, det sätt på viket de arrangeras, den miljö i vilken de exponeras och den information om dem som finns tillgänglig oavsett medium".
Under många år hävdar man att vi tillämpar strängare djurhållningsregler än övriga EU och sedan visar det sig att dessa sedan 2005 undanhållits från regeringen för beslut och således är olagliga och utan möjligheter till sanktioner eller straff, men detta tar myndigheterna ingen hänsyn till. Dåvarande Djurskyddsmyndigheten och Jordbruksverket har hela tiden varit skyldiga att underrätta regeringen om strängare bestämmelser enligt Förordning (1994:2035) med anledning av inträdet i EU. I första och andra paragrafen klargörs att myndigheter vid utfärdande av föreskrifter som kan påverka förhållandet till EU-bestämmelser skall utan dröjsmål underrätta regeringen om detta.
Därtill visar det sig att man aldrig införlivat några sanktioner till den heltäckande kontrollförordningen nr 882/2004, men ändå tillämpar man både djurförbud och omhändertagande av djur bara för att nämna några av de sanktioner man använder sig av, som därtill beslutas av befattningshavare som saknar den kompetens som krävs enligtkontrollförordningen.
EG-rätten skall inte bara tillämpas på varje enskilt förvaltningsbeslut inom aktuella områden, den skall enligt EG-domstolen också få genomslag.
Angående övriga djurslag, sällskapsdjuren.
I 64 § i Djurskyddsförordningen hänvisas till en mängd artiklar i Kontrollförordningen 882/2004. I en separat anmälan har detta också anmälts till EU-kommissionen då en förordning är direkt giltig och får inte införlivas eller transformeras till nationell lag.
Dåvarande regering visste detta mycket väl då de i Prop 2005/06:128 om anpassning till nya EG-bestämmelser om livsmedel, foder, djurhälsa, djurskydd och växtskydd m m anger följande på s 133:
"De senaste årens utveckling har medfört att en allt större del av bestämmelserna inom de aktuella områdena nu finns i EG-förordningar som ersätter de äldre direktiven. EG-förordningarna är, enligt artikel 249 i EG-fördraget (numera artikel 288), till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. De skall tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstaterna som direkt gällande rätt och kan åberopas av enskilda (egen markering av texten).
En förordning varken skall eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt, såvidainte annat är stadgat i förordningen".
Detta till trots så införde regeringen bestämmelsen enligt 64 § Djurskyddsförordningen!
------------------------
Myten om "världens bästa djurskydd".
Jag finner inte i rättshistorien någon liknande situation där myndighetspersoner, djurägare, livsmedelskonsumenter och olika intresseorganisationer blivit så vilseledda som inom djurskyddet.
När Djurskyddslagen infördes i Sverige 1988 gjordes det mycket reklam om hur långt framme vi var i djurskyddsfrågor i detta land och hur speciella vi var. Det gavs intrycket att Sverige verkligen "uppfunnit" denna skarpa lag för att skydda djuren.

Av en tillfällighet kom jag i kontakt med en gammal engelsk avhandling där det fanns en djurskyddslag från 1933, alltså 55 år tidigare, som var undertecknad av rikskanslern Adolf Hitler. Den är i sin uppställning och till innehåll fullt i nivå med den djurskyddslag som Sverige beslutade om 1988. Det anges hur djuren skall skötas, åtgärder som är straffbara (samma maxstraff som i Sverige vid brott mot lagen, max 2 års fängelse), undantag för krigsmakten, om försöksdjur, omhändertaganden och djurförbud. Inget nytt att notera 55 år senare i den svenska djurskyddslagen.

Genom omfattande detaljreglering av djurens livsmiljöer genom främst Jordbruksverket och tidigare Djurskyddsmyndigheten har dessa bestämmelser blivit helt avgörande för att tillgripa de administrativa sanktionerna som omhändertaganden, viten, djurförbud m m. Djurens faktiska hälsa ägnas mindre uppmärksamhet. Detta är en känd härskarideologi som går ut på att hålla människor i schack och skapa rädsla och osäkerhet för myndigheterna, som "alltid har rätt".

Jag välkomnar det uttalande som EU-kommissionen gör i sin broschyr "EU:s djurskyddsstrategi 2012 – 2015":

"Kommissionen vill framför allt förbättra utbildningen av personal som hanterar djur och se till att djurskyddsinspektioner inriktas på djuren själva istället för på deras levnadsmiljö. Detta
skulle ge jordbrukarna bättre verktyg att avgöra hur deras djur faktiskt behandlas".

Sverige har glömt att det är djurens välmående som skall skyddas och utvecklas och utfärda bestämmelser med det i fokus. Djuren gör det möjligt för oss att överleva, vilket flertalet aldrig tänker på! Verkligheten är sådan att alla inte kan klara livhanken på ägg, mjölk och grönsaker!

Vår livsmedelsimport närmar sig 60 % och vi har inga reserver – inte ens beträffande utsäde! Vad händer om södra Europa drabbas av torka så att maten knappt räcker till dem själva? Det är dags att vakna upp!

Rönninge 2013-06-27


Berndt Eriksson, jur kand och pensionär

28 juni 2013

Nya CAP. Vem skall göra jobbet?

Nu är det av visst intresse att följa hur man uppfattar nya CAP.
Man kan börja med Pressmedelande från Bryssel...

Man kan börja fundera på detta avsnitt: Konvergens, 
Där jag fastnade för dessa rader: "Medlemsländerna kan tilldela högre stöd för gårdarnas första hektar för att ytterligare hjälpa små och medelstora jordbruk."
Svensk politik har gått den andra vägen. Tagit bort stöden till de små enheterna. Man har påstått att det varit för stora administrativa kostnader. Vilket man inte ansett på andra ställen inom EU?!

Ett moment som varit uppe på svensk debatt (på ett lömskt sätt) är uttrycket "aktiv lantbrukare".
Vad kommer "aktiv lantbrukare/jordbrukare" att innebära för svenska politiker?
Om man jämför med den bakvända tolkningen av ovan stycke om små fastigheter?

"Active farmers": In order to iron out a number of legal loopholes which have enabled a limited number of companies to claim Direct Payments, even though their primary business activity is not agricultural, the reform tightens the rule on active farmers. A new negative list of professional business activities which should be excluded from receiving Direct Payments (covering airports, railway services, water works, real estate services and permanent sports & recreation grounds) will be mandatory for Member States, unless the individual businesses concerned can show that they have genuine farming activity. Member States will be able to extend the negative list to include further business activities."

Läs särskilt sista raden i ovan stycke! Detta ger utrymme för tolkningar och tillägg.

För övrigt så är stöden till Unga lantbrukare rena bedrägeriet.
Extra stöd under fem år är bara ett sätt att lura in folk i ett slaveri, ty när stöden försvinner finns bara bankens krav kvar....

För svensk del bör man nog ställa sig frågan, på allvar:
Vem skall göra jobbet?

Alla möjliga, och omöjliga, organisationer ställer krav på jordbruket och vill se förändringar ur deras vinkel, men ingen ställler sig frågan: Vem skall göra jobbet?

För svensk del faller produktionen hela tiden. Men ingen tycks fundera på varför. Man fortsätter att diskutera CAP som om det vore en evighetsmaskin. 

Bakgrunden

Ett mail från Via Campesina börjar så här:
Debatten och omröstningen om Den Gemensamma Jordbrukspolitiken (CAP) är historisk för det Europeiska Parlamentet.

Med makten från Lissabonavtalet 2009, har nu lagstiftarna direkt påverkan i framtidens jordbrukspolitik.

CAP är nu i sitt 51 år och fortsätter att vara EUs dyraste program men har fallit från mer än 70%, 1962, till troligen under 40% för 2014-2020. Lissabonavtalet gav också Parlamentet ny makt över utgifterna.

Trots sin monolitiska politiska och finansiella betydelse för EU är jordbruket en liten del av ekonomin. 
Ungefär 1.7% av GDP och 4,6% av sysselsättningen visar OECDs uppgifter. Livsmedelsexporten var år 2009 6,5%.

27 juni 2013

ALLA SKYLLER PÅ EU-REGLER


ALLA I SVERIGE SKYLLER PÅ EU-REGLER, MEN FÅ KÄNNER TILL ATT DESSA SKAPATS AV OSS SJÄLVA

På så sätt kan man beskriva EU:s regelsystem och det är inget nytt. Redan vid medlemskapet i EG år 1995 talade en av mina gamla chefer om vad medlemskapet innebar. Vi fick en ny grundlag ovanför vår egen att ta ställning till i nästan alla ärenden. Mest märktes detta på förvaltningssidan och särskilt på jordbrukets område där EG redan då utfärdat ett antal egna bestämmelser som hade företräde framför våra egna.
Mycket bra exempel på detta är hönsdirektivet från 1988 och svin- och kalvdirektiven från 1991. EU:s regelsystem bygger på två olika principer i motsatt till våra egna lagar som bara har ett syfte.
Två system som således kolliderar med varandra och än idag har inte EU:s regelverk fått genomslag hos våra myndigheter och domstolar.

I Sverige hade vi vår djurskyddslag som helt gick ut på att skydda djuren och inget annat och brotten skulle avgöras i domstol. Produktionsreglerna sköttes av Jordbruksverket och hade inget samband med djurskyddet. Jordbruksverket hade således att verkställa de bestämmelser vår riksdag beslutat om i fråga om produktionen och de fristående domstolarna som skulle ta hand om brotten.
Inom EU förhåller det sig på ett helt annat sätt. Där har man i sina lagar slagit samman detta till en lag i form av direktiv och förordningar och över dessa har man EU:s grundläggandbestämmelser att ta hänsyn till.
En i denna grundlag viktig bestämmelse är att inga åtgärder man vidtar får vara kraftfullare än vad som behövs för att nå målen (proportionalitetsprincipen).

På vissa områden ger man ut en förordning och sådana är direkt gällande i alla medlemsstater och skall tillämpas fullt ut utan egen tolkning. Dessa bestämmelser gäller således på samma sätt som våra egna lagar. Således bara att läsa och tillämpa.

Med direktiven är det helt annorlunda. De riktar sig till medlemsstaternas regeringar och inte till enskilda medborgare. I dessa får regeringarna skyldighet att stifta egna lagar på det område som omfattas av direktivet, men man är skyldig att hålla sig inom vissa ramar som anges i direktivet. Man kan säga att det finns både en lägsta och en högsta gräns och syftet med dessa regler är att sammanfoga direktivets båda syften. EG:s djurskyddsdirektiv är utmärkta exempel på detta. Den lägsta gränsen är djurskyddet, som man inte får gå under i fråga om djurens välfärd och både den lägre och den högre gränsen hindrar att obalans uppkommer på EU:s inre marknad.
Det är således dessa grundförutsättningar man skall och är skyldig att ta hänsyn till när man införlivar bestämmelser till ett direktiv. Direktivets regler kommer således att styra både djuromsorgen och den inre marknaden.

Det är sedan EU-kommissonen som övervakar detta och över kommissionen står EG-domstolen. Det är således dessa båda syften kommissionen och domstolen tar hänsyn till i sina utlåtanden och domar som vi har att rätta oss efter.
Varje enskilt land bestämmer således sina egna regler till varje direktiv och det är sedan kommissionen och domstolen som har att jämföra dessa och ta bort de lägst och de högst ställda kraven i de nationella regelverken. Kommissionens huvuduppgift är att se till att de enskilda ländernas regeringar fullgjort att stifta lagar och att det skett inom föreskriven tid, medan domstolen mer prövar de enskilda reglerna. Man kan således som enskild jordbrukare få en nationell beslutat införlivad regel prövad av domstolen och kommer domstolen fram till att man har för stränga eller för låga krav blir det domstolens utslag som gäller i hela EU. På så sätt har man således tillskapat en regel som gäller i alla medlemsländerna som de har att följa. Det är således i EG-domstolens många domar vi hittar den gällande rättspraxisen och den har således våra egna domstolar att följa.

Det är endast vår egen riksdag eller regering som kan införliva våra egna bestämmelser till ett direktiv eftersom detta blir att jämföra med att stifta en lag.
Redan i slutet av 1994, kort efter folkomröstningen, kom en förordning från regeringen (1994:2035) som mycket tydligt angav hur införlivandet skall gå till. Våra svenska myndigheter blir skyldiga att inom sina respektive områden tillskapa de bestämmelser som behövs för att uppfylla kraven idirektiven, exempelvis Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd, och sedan precisera vilka bestämmelser i dessa som skall införlivas till ett direktiv, men man har inte rätt att självständigt införliva dessa till direktivet.
Det är således enbart de införlivade bestämmelserna som går över till EU-rätten. Detta beror på våra olika lagstiftningsmetoder. Vi använder begreppet djur och EU begreppet animalieproducerande djur.

Den statliga myndigheten har således skyldighet att i god tid före ett direktivs ikraftträdande överlämna sitt förslag till regeringen. Det är sedan regeringen som skall fatta beslut om själva införlivandet. Man kan uttrycka det på så sätt att den enskilda myndigheten i första hand ser till sitt kompetensområde och att regeringen ser till helheten, d.v.s. väger in vilka handelseffekter det föreslagna regelverket kan förväntas få och man kan på så sätt styra produktionens inriktning genom sitt beslut inom vissa gränser. Läger man sig på en hög nivå kommer detta att medföra ökade produktionskostnader för det egna landets producenter och försämrar deras möjligheter på den inre marknaden och öppnar således vår egen marknad för import.
Det ankommer således på regeringen att fatta formellt beslut och  underrätta kommissionen om  detta i form av en rättsakt som tillställs kommissionen och då uppstår en på invånarna tillämpbar lagstiftning.

I den rättsakt regeringen senast tillställde kommissonen då det gäller direktiv 98/58/EG framgår exempelvis att man inte använt sig av möjligheten att tillämpa sanktioner på de svenska djurhållarna vid överträdelser av direktivet. Det senast införlivande skedde den 10.4.2003 och därefter hade man således inte möjlighet att tillämpa sanktioner vid överträdelser.

År 2004 blev det en ändring på detta genom en förordning från EG (2004:882). Den är direkt gällande och skall tillämpas av alla medlemsstaterna från det datum den börjar gälla (1.1.2006).
I denna förordning blir de enskilda nationerna skyldig att besluta om sanktioner vid överträdelser och regeringarna har på samma sätt som vid direktivet att fullgöra sin skyldighet och till kommissionen överlämna en rättsakt utvisande vilka sanktioner man beslutat om vid överträdelser. Detta skulle således ha skett senast den 1.1.2006, men någon sådan har ännu ej överlämnats till kommissionen.

De av Djurskyddsmyndigheten utfärdade föreskrifterna från år 2004 och 2007 och Jordbruksverkets föreskrifter från 2010 har aldrig överlämnats till regeringen för eventuellt antagande och införlivande. Man har med andra ord inte haft rätt att tillämpa dessa.

VI KAN DÄRFÖR INTE SKYLLA DAGENS SITUATIONPÅ EU, VI HAR SJÄLVA SKAPAT DEN PÅ OLIKA SÄTT.

Kontrollen över de svenska myndigheterna har varit extremt dålig, vilket mycket tydligt framgår av en offentlig utredning (SOU 201:23). Man har helt åsidsatt de skyldigheter man har enligt bestämmelserna i förordningen nr 882/2004.
Man har mycket tydligt ålagts skyldigheten att utföra revisioner av verksamheten inom de behöriga kontrollmyndigheterna (Jordbruksverket, länsstyrelserna m.fl.) för att säkerställa att EU-lagstiftningen tillämpas på ett korrekt sätt.
Det är dessa revisoner som skall upptäcka felaktigheter. Något bättre bevis på dessa bristfälligheter än ovanstående finns inte. Man har således tillämpat Djurskyddsmyndigheten och Jordburksverkets föreskrifter sedan år 2005 utan att dessa varit införlivade till EU och man har inte fullgjort skyldigheterna vad gäller kontrollförordningen trotts att denna trädde i kraft den 1.1.2006.
Detta har således fått pågå i närmare tio års tid, utan att ha blivit påtalat av någon, inte ens näringens företrädare LRF.

Ulf Pettersson
Mjölby

De ändliga resurserna

Att vi har en agrar kris i Sverige förmodar jag att man insett. Ty med runt 50% import av livsmedel idag, från tidigare situation för några årtionden tillbaka då det till viss del var överskott, med fortsatt fall i jordbruksproduktionen i landet är det väl uppenbart.

Men precis som vid förra gången svenskt jordbruk vacklade och folk lämnade jordbruket för annan verksamhet, de första åren på 1970- talet, så är det också en internationell kris som sker. Eller kanske borde kallas, en storskalig förändring. Politiken, över hela planeten, har fått krav på sig att lösa majoritens, stadsbefolkningens livsmedelsbehov. Och det till låga kostnader. Därmed nappar alla på en industriellt jordbrukstänkande. Storskaligt. 
Men det gäller att lägga beslag på resurserna, ty bra odlingsmark är ändå en begränsad resurs!

Inom EU är jordbrukspolitiken upplagd enligt fasta femårsplaner. Som i ett planekonomiskt land. Det gör att snabba förändringar inte når ut till befolkningen utan kommer som en överraskning när förändringarna går överstyr. Som i forna Sovjetunionen. Är vi månde på väg in i en sådan kris  i EU. Och Sverige? Precis som för fyrtio år sedan....

Enligt nedan länk går förändringarna enormt fort just nu. 
Kinesiska storföretag inom jordbruk- och livsmedel köper upp odlingsmark i snabb takt i Australien. Inte nog med det, folk står på kö för att sälja...
Varför vara bonde när man kan slippa...
http://farmlandgrab.org/post/view/22222

___________________________

26 juni 2013

EU-RÄTTEN OCH DEN SVENSKA TILLÄMPNINGEN AV DESS FÖRETRÄDESRÄTT


Vårt svenska medlemskap i EG år 1995 innebar en enda sak, nämligen att EG-rätten fick företräde framför vår nationella rätt. En mycket viktig rättsregel i EG-fördraget är att man aldrig får använda sig av strängare åtgärder än nödvändigt för att nå uppsatta mål.
År 1998 beslutade EG om ett djurskyddsdirektiv som trädde ikraft de 31.12.1999, vilket innebar att våra livsmedelsproducerande djur helt plötsligt befann sig utanför den svenska lagstiftningens räckvidd. Detta skedde genom ett införlivande av nationella bestämmelser till direktivet efter beslut av regeringen. År 2003 gjorde regeringen ett nytt införlivande då man ersatte Jordbruksverkets gamla föreskrifter från 1993 med deras nya förskrifter från 2003.
Varken år 2000 eller år 2003 har regeringen beslutat att tillämpa strängare regler än vad direktivet medger eller att använda sig av sanktioner vid överträdelser. Efter år 2003 har inga nya införlivande skett, men däremot har nya och strängare regler beslutats och olagligt tillämpats av dåvarande Djurskyddsmyndigheten både år 2004 och 2007. De senaste har sedan övertagits av Jordbruksverket år 2010 och tillämpas än i dag. Man tillämpar både sanktioner i form av straff samt omhändertagande av djur utan stöd i direktivet. Detta sker således helt olagligt från myndigheternas sida och har så skett under många år.
År 2004 beslutade EG om en mycket omfattande kontrollförordning (EG 882/2004). Den omfattar hela livsmedelssektorn från betäckning (avel) till köttbiten i butiken, således också våra livsmedelsproducerande djur. Det innebär således att det är de till direktivet (98/58/EG) införlivade bestämmelserna som skall kontrolleras och inga andra. Det mycket omtalade beteskravet ligger exempelvis utanför de införlivade bestämmelserna och får därför inte tillämpas.
Förordning nr 882/2004 är således en direkt tillämpbar rättsakt som inte enbart skall beaktas, man är skyldig att följa den fullt ut. Man har inte ens rätt att tolka den. Står det skall i förordningen gäller också skall och inget annat.
I artikel 54 anges vad de nationella staternas myndigheter skall göra vid överträdelser. Dessa återfinns i punkten 2 a – h och är mycket tydliga. Det är således dessa punkter man skall tillämpa vid överträdelser.  Punkten h anger andra åtgärder som kan anses behövliga, men skall särskilt motiveras av de behöriga myndigheterna. Det är således punkterna 2 a – g som alltid i första hand skall tillämpas vid överträdelser och dessa är mycket enkla, logiska och tydliga.
Huvudändamålen är att förhindra att skadliga eller smittade livsmedel eller djur kommer ut på marknaden och man vidtar således åtgärderna i detta syfte. Punkten 2 b har följande lydelse: ”Begränsa eller förbjuda utsläppande på marknaden och import eller export av foder, livsmedel eller djur”. Punkten e har följande lydelse: ”Tillfälligt avbryta driften av eller stänga hela eller delar av det berörda företaget under en lämplig tidsperiod”.
Man ser på dessa åtgärder hur väl de sammanfaller med själva EG-fördragets bestämmelser om proportionalitet.
Detta är således åtgärder de behöriga kontrollmyndigheterna är skyldiga att vidta vid överträdelser och det föreligger skyldighet för företagaren att själv stå för kostnaderna.
Den intressanta frågan är då vilka maktmedel kontrollmyndigheten har att ta till. Jag nämnde redan i inledningen att några maktmedel inte fanns tillgängliga när det gäller direktiv 98/58/EG eftersom man inte till detta direktiv införlivat några sanktioner.
I kontrollförordningen artikel 55 punkten 1 anges att de nationella staterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner vid överträdelser (exempelvis de till direktiv 98/58/EG införlivade bestämmelserna). Tidigare fanns således valfrihet om man skulle tillämpa sanktioner, men nu är det helt uppenbart att de enskilda staterna har skyldighet att fastställa sådana. Det har således skett en skärpning.
Som jag tidigare nämnde befinner vi oss helt på det EU-rättsliga området. Att så är fallet framgår mycket tydligt av artikel 55 punkten 2 där det står att de nationella staterna skall överlämna de fastställda sanktionsbestämmelserna enligt 55.1 till kommissionen och detta skall ske utan dröjsmål och man är också skyldig att underrätta om eventuella ändringar.
Det fanns därför närmare anledning att undersöka vilka sanktionsbestämmelser den svenska regeringen beslutat om och som man således utan dröjsmål skulle ha tillställt kommissionen senast den 1.1.2006 när förordningen trädde i kraft.
På midsommaraftonen fick jag svaret från EU-kommissionen som efter en mycket omfattande utredning kom med det inte helt oväntade svaret på engelska. Men man kan översätta detta med följande mycket tydliga svenska. Det svenska begreppet utan dröjsmål pågår fortfarande efter närmare 10 år eller med andra ord inte en enda handling har anträffats av kommissonen och Sverige kan således inte tillämpa några sanktioner vid överträdelser och detta gäller inte bara djurhållningen, utan hela livsmedelssektorn.

SVERIGE ÄR FANTASTISKT
Under många år hävdar man att vi tillämpar strängare djurhållningsregler än övriga EU och sedan visar det sig att dessa sedan 2005 undanhållits från regeringen för beslut och således är olagliga och utan möjligheter till sanktioner eller straff, men detta tar myndigheterna ingen hänsyn till.
Sedan visar det sig att man aldrig införlivat några sanktioner till den heltäckande livsmedelskontrollförordningen nr 882/2004, men ändå tillämpar man både djurförbud och omhändertagande av djur bara för att nämna några av de sanktioner man använder sig av, ofta dessutom beslutade helt utan den kompetens som krävs i kontrollförordningen.
I bilaga II till kontrollförordningen finns ämnesområdena angivna för de som utför offentlig kontroll. Jag utgår från att dessa även gäller de regionala behöriga kontrollmyndigheternas högsta chefer, d.v.s. landets alla landshövdingar om de nu inte i en tydlig delegationsordning angett vem som fattar beslut enligt kontrollförordning nr 882/2004 för detta är den enda tillämpliga förordningen. Man kan naturligtvis inte i en delegationsordning hänvisa till svenska nationella bestämmelser utanför deras räckvidd när man inte ens ”utan dröjsmål” underrättat Kommissionen om sina beslut om det nu finns några sådana beslut vilket jag tvivlar på. Det skall klart och tydligt framgå eller finnas en direkt hänvisning till den aktuella EG-förordningen av vilken mycket tydligt skall framgå vilka sanktioner en djurhållare kan drabbas av vid överträdelse av ett direktiv. Det handlar således om en överträdelse av en förordning utfärdad av EU och inte några svenska bestämmelser. Vi har faktiskt varit med i EG (EU) sedan år 1995.
I ett flertal av EG-domstolens domar framgår mycket tydligt att EG-rätten skall få genomslag hos de nationella domstolarna. Ännu har jag inte sett en enda dom när det gäller överträdelser av djurskyddsdirektiven där EG-rätten tillämpas än mindre får genomslag.
EG-rätten skall således tillämpas på varje enskilt förvaltningsbeslut på de djur som omfattas av djurskyddsdirektiven. Svårare än så är det inte.

Ulf Pettersson
Mjölby

En bön

I samband med myndighetsingripandet på Älgö gård i Värmland går det inte att undvika att fundera på dagens byråkrati.
Min egen erfarenhet som statlig tjänsteman varade ju bara två år. Som yrkesinspektör på Yrkesinspektionen.
Hade för mycket "spring i benen".
Men jag uppfattade ändå verksamheten som relativt vettig. Det fanns en underliggande princip för verksamheten. Den var enkel men förståelig. Vårt arbete skulle reglera konflikter mellan arbetsgivare och anställda. Vi skulle kompromissa fram en vettig arbetsmiljö för alla. Arbetsmiljöverket hade att arbeta efter Arbetsmiljölagen. Arbetsmiljöverket skrev föreskrifter om arbetsmiljön. Men man var väldigt noga med en sak. Föreskrifterna fick inte störa produktionen på de arbetsplatser som föreskrifterna berörde!
Men någonstans sedan dess har denna princip övergetts, ty även djurskyddslagen hade då samma funktion. 

Ibland, så här i efterhand, har man känslan av att Sverige åren före sekelskiftet levde i en förvirringens tid. Vissa delar av samhället verkade ha drabbats av fullständig hybris och andra av totalt kaos. I början av nittiotalet genomfördes fullständigt huvudlösa politiska förändringar, särskilt inom jordbruket. Avregleringen 1990 visade att svenska folket, via sina folkvalda i Riksdagen, inte hade den minsta självinsikt. Två år senare klappade ekonomin ihop totalt.
Ingen har väl glömt "200%"! Sedan rusade landet in i EU utan att inse vad det innebar. Politiken gjorde ingen analys över Sveriges regelverk eller andra funktioner i en Europeisk Union.
Jordbrukspolitikens överlämnande till Bryssel innebar att hela jordbrukspolitiken och dess stödsystem blev ett avvecklingssystem med avvecklingsbidrag under en tio-femton år....
I andra delar av samhället, som gruvdriften, insåg inga politiker att Sverige sålt ut sina tillgångar.
"Vi sålde oss för billigt", som en granne här sa....

För att återgå till byråkratin så var svensk byråkrati Sveriges verkliga makthavare. Fram till 1995!
Demokratin hann aldrig införas innan den övergick till dagens opinionsundersökningar.
Ganska snart efter valet 1994 insåg jag att Sverige inlett ett sorts inbördeskrig.
Byråkratins krig mot den förrädiska befolkningen som röstat fram en annan byråkratisk makthavare, Brysseladministrationen. Som det kanske märks så nämner jag inte politiken.
Det finns kanske orsak till att inte ta Riksdagens arbete på för stort allvar längre.....
Men däremot byråkratins arbete.

En av byråkratins frontalfigurer anser jag är Gunnar Wetterberg. Då han var en av de politiska torpeder som alltid finns att finna i förarbetet inför ett politiskt beslut som kommer att skapa stora samhällsförändringar. I detta fallet avregleringsbeslutet i jordbrukspolitiken 1990!
Jag måste väl erkänna att jag tyckte väldigt illa om honom. Däremot måste jag också erkänna att det är ingen dumskalle....

Tyvärr skulle jag vilja se Gunnar Wetterberg i debatten om jordbrukspolitiken inför framtiden.
Med sin djupa kunskap i Sveriges historia och sina minst sagt gedigna erfarenheter av svenskt samhälle så borde hans, förhoppningsvis, nya insikter och ståndpunkter om Sveriges framtida situation kunna ge impulser till en förändrad livsmedelspolitik.

Ty för att få landets länsstyrelser att inse vad de gör krävs en "Superbyråkrats" insatser.
Ty vi måste få byråkratin att inse att man får inte förstöra förutsättningarna för produktionen, ja, inte ens störa förutsättningarna för att vi skall kunna klara vår nära framtids största behov, våra Livsmedel!

Och en annan politisk "torped":

Och:

25 juni 2013

The Box Tops

Bondeoffer

Hittade en ett blogginlägg av Tomas Bresky från 2010.....

Undrar om han skulle skriva så idag?

Tomas Bresky gjorde ett TV-program (Uppdrag Granskning) som aldrig blev sänt?!
Ja, orsaken var delvis att Bresky blev sjuk och kunde inte slutföra jobbet ända fram. Kanske...
Och när han återkom från sjukskrivningen var det bara en kort tid kvar före pensioneringen.
Så programmet blev aldrig sänt.

Och så fanns det tydligen invändningar från de som tagit över redaktionen inför programmet.
Man ansåg tydligen att vinklingen var alltför kritisk mot myndigheterna?!!

Så programmet blev allltså aldrig sänt.
Men det finns ju dock någonstans och om "någon" tar sig i kragen så kanske att det kan sändas...
Frågan blir ju då om "någon" vågar bita den hand som föder en...
Ty det finns ju en viss övertro på objektiviteten hos samhällskontrollerad media..

Tomas Bresky på sin blogg:
http://toppmotet.se/2010/11/bondeoffer/

(Förresten, så texten om bonden som blev anmäld i januari 2010 är aktuell även för år 2013)

Algblomningen i havet. Flera orsaker?

I ett program från Naturredaktionen på Sveriges Radio för tag sedan resonerade man om den kraftigt ökade järnhalterna i Helge å östra Skåne.
Ålen dog. Kustnära fiske är ett problem.

Vad kan de ökade järnhalterna bidraga till mer än åldöd?
Något som skymtade i länstyrelsedokument var järnets gödslingspåverkan angående havets algblomning.
Något man inte reflekterar på i debatten om Östersjöns situation sommartid.

Då ställer man sig frågan. Är detta mer komplicarat än man vill tro?
Här finns litet att läsa om detta:

Fosfor är vanligen det ämne som allt levande behöver för sin existens.
Ett essensiellt ämne. Vanligen utrycker man detta så här C/N/P där halterna är 45/10/1 och som då visar hur litet P-fosfor som krävs för livets existens.
Finns inget P så finns inget liv.

I nedan länk finns en redovisning av en undersökning av fosforsituationen i en fjärd på östkusten.
Ett dokument som beskriver mineralet P -fosfor och dess rörelser på just denna plats.
Den förenklade bild som lades fram på 1970-talet, där kväveflödet ansågs vara avgörande för algblomninen till havs var givetvis helt felaktig.
Men väldigt PK - politiskt korrekt. Men blev havets ekologiska situation bättre av det?

Något hände för många år sedan, ty på 1950- talet bytte Östersjön ekologiskt system.
Från näringsfattigt innanhav till näringsrikt innanhav.
Innan dess var det ett nettoinflöde av P till Östersjön, via saltvatten från Nordsjön, som vändes till ett nettoutflöde av P, på 1950- talet...
Vad hade hänt?

24 juni 2013

Gula preparat

En gång på sjuttiotalet jobbade jag som "försöksassistent" i Hallands Hushållningssällskap.
Ett kul jobb, faktiskt. 
Vi var två killar som knådades i växtodlandedets konst. I norra Halland. Vi reste mellan Falkenberg och Kungsbacka och hade en rad med små odlingsförsök som ibland låg i många år.
Det gällde att inte göra föör många fel, ty då var det inte mycket kvar av de mångåriga försöken när tiden gick ut...
Om man gjorde fel med ettårsförsöken var ju inte katastrofen så stor....

Man har i Halland ett besvärligt ogräs på vissa platser. 
Gulllkragen. En vacker liten blomma. Klart gul. Som en knallgul baldersbrå.
Enligt skrönan så kom den till Halland en gång då ett spannmålsskepp strandade söder om Varberg och blev liggande på den långgrunda stranden. Folk bärgade spannmålen och en del blev givetvis använt som utsäde. Men i detta utsäde gömde sig frön av Gullkrage. Små svarta prickar, knappt synliga...
Och, som sagt, på vissa platser utvecklades till en ogräs...

Därmed fanns bekämnpningsförsök med "Gula preparat" mot Gullkrage.
Men som tur var, hade man då, på sjuttiotalet insett att dessa preparat var närmast livsfarliga, så det sprutjobbet utförde vi med "saneringsutrustning".
Det var ju litet underligt att gå omkring på en åker i den värsta försommarvärmen i full saneringsmundering!
Finns det något bekämningspreparat som kan vara så farligt?

Enligt en historia så var dessa "gula preparat" inget att leka med.
Mycket av bekämningsjobben inom ogräshanteringen gjordes av entreprenörer som hade detta som specialitet. Unga killar tog ett sommarjobb för att tjäna pengar. Alla var kanske inte lämpade för jobbet.
En ung man, enligt skrönan, var litet för slarvig. Så han råkade spilla litet "Gult" på sig och det rann ner i stöveln. Efter ett tag så kom reaktionerna. Kroppstemperaturen steg. För mycket....

Denna skröna fick man sig till livs då. Var den sann? Mycket möjligt.

En länk för den vetgirige:

Långsiktigt hållbar markanvändning

I dagarna kom ett Delbetänkande från Miljömålsberedningen.

Jag läste igenom Sammanfattningen och insåg att jag inte fattade något.
Först.
Men sedan insåg jag problemet. I Sammanfattningen använder man ordet - vi - i alla möjliga situationer och även omöjliga....
Det gör sammmanfattningen något förvirrad.
Som jag ser det.

Ty ett läge används -vi- angående utredningsgruppen, eller utredningen i sig.
Nästa rad innebär ordet -vi- samhället, Sverige...
Tror jag.

För min del får det räcka med att läsa Sammanfattningen.
Men läs gärna resten, den som vill...

I lantbrukspressen så finns det litet kommentarer, som här:

Och här:

Vi (OBS) har i dagens samhälle en trend. 
"Land skall med lag byggas" sägs det.
Men skall det fungera måste tillit finnas mellan lagstiftare/administrationen och medborgarna!
Denna tillit finns knappt längre, så lagstiftarna hänvisar alltmer till olika "straffvärde" när man resonerar om förändringar. En i grunden allvarlig trend i samhällets förändring.
Notera att jag inte kallar detta utveckling, för det är det inte.
Tyvärr.
Samma gäller denna utredning och dess slutsatser och förslag.

23 juni 2013

En "grön" soppa?

Som litet inläsning och studiematerial inför semsterseglingen så kan det vara bra att åter införskaffa litet information om den gröna soppa som kallas Östersjön.

Här finns en bra uppsats om Östersjöns situation där det mesta av bakgrunden är presenterat:

Men på alla punkter är jag inte överens med författaren.
Vilka?

En avgörande vecka

I dag samlas EU:s jordbruksministrar för en veckolång session om det framtida CAP.
Hela veckan är fylld av förhandlingar. En hel del är av intresse för svensk del...

Särskilt resonemanget om "Aktiv bonde"...
Ja, active farmer blir ju översatt -aktiv lantbrukare.
Det är ju en viss skillnad som den svenska regeringen redan klart markerat geom att ta bort arealstöden för fastigheter med mindre odlingarealer än fyra hektar. Alltså 8 fotbollsplaner...

Man har ju noterat att under senare tid har utrycket "aktiv lantbrukare" används i debattartiklar i bondetidningar, förlåt, lantbrukspressen....
De få som önskar kalla sig bönder, alltså driver ett deltidsjordbruk eller fritidsjordbruk riskerar att förlora de arealstöd man hittills fått.
Vilket kan verka underligt då man i nuvarande upplägg har ett relativt neutralt stödsystem som även fungerar som en "jordbank" som vid behov kan aktiveras. Detta har regeringen likviderat för fastigheter under 4 hektar. Vad man nu kan ana är en ambition att öka den areal, alltså storleken på de fastigheter som skall fråntagas sina stödrätter.

Som skrivningen i liggande förslag ser ut blir det en åternationalisering av jordbrukspolitiken och för svensk del blir det nog som befarat är ovan. Resultatet kan bli väldigt negativt för svensk landsbygd och på sikt för hela svenska samhället.

Först blir möjligen ganska många mindre fastigheter av med sina stödrätter, som de egentligen har rätt att få behålla då man antingen köpt stödrätten eller kvalificerat sig till rättigheten, men som politiken kommer att ta ifrån dem.
Dels kommer de "aktiva lantbrukarna" tvingas till en större kontroll av sin verksamhet genom samhällets krav större produktivitet som motkrav på de större och mer fokuserade stöden.
Dels kommer inte jordbrukets lönsamhet att förbättras utan de som försöker hänga med i karusellen kommer att få kämpa allt hårdare för att undvika konkurs, ty ingen annan kommer att bry sig framöver. Risken att svensk jordbruksproduktion framledes hamnar i händerna på utländskt kapital och därmed i en låst exportsituation, även om produkterna behövs inom landet, är uppenbar.
Men ansvaret för detta ligger faktiskt på de politiker som nu de närmaste månaderna bestämmer om den svenska inriktningen av CAP!