14 juni 2014

LRF - en politisk organisation

Sverige är en gammal folkrörelsenation. Som blommade upp genom frikyrkorörelsen på 1800-talet. Sedan kom även politiken in i folkrörelsen.
Och Arbetarrörelsen, som i sin tur byggde på den nordiska vardagspragmatismen - Arbete befrämjar hälsa och välstånd. Något som påverkat politiken sedan dess. Även idag (Arbetslinjen).

Ibland skakas denna stabila korporativa samhällsmodell av olika kriser.
De politiskt korrekta finner plötsligt att något hänt. Ibland kommer en katt in bland hermelinerna...
I de politiska rummen har nu en katt etablerat sig - SD.
Och kanske ytterligare en katt är på väg in... F!
De olika samhällsupprätthållande "folkrörelseorganisationerna" med sitt problemformuleringsföreträde finner att tillvaron rubbats.
Antingen så suger man upp missnöjet och anpassar sig till den nya situationen eller så förnekar man att något har förändrats.

För LRF måste problemet vara besvärligt.
Genom organisationens ständiga ryggkrökande inför makten har man decimerat sin medlemskår, de som verkligen lever på sitt lantbruk, till en verklig samhällsminoritet.
De som är medlemmar numera är antingen engagerade med styrelseuppdrag eller passivt betalande sin "beskyddaravgift".
Denna situation måste vara stressande för organisationens ledning.
Ingen avundsvärd plats.

Just hanteringen av LRFs kontakter med SD (Sverigedemokraterna) är avslöjande.
Den gamla kontakten med makten, som varierar med regeringsinnehavet, innebar att man officiellt är en näringslivsorganisation, inte en facklig organisation som de flesta medlemmar tror, men egentligen är en politisk organisation som skall suga upp missnöje på landsbygden och neutralisera detta på ett lämpligt sätt till politikens fromma.
Oavsett om det är en borgerlig eller socialdemokratisk regering....

Denna unika position lagstadgades 10 juni 1932 då en borgerlig regering gav LRF- organisationen en unik position på landsbygden med monopol på förhandlingar med staten om jordbruksfrågor. Även om det fanns andra stora bondeorganisationer, såsom Familjejordbrukarna, som var väl etablerade i hela landet. Orsaken till att LRF fick monopolet var den följsamma inställningen inför makten....

Detta levde kvar i svensk lag till avregleringsbeslutet 1990. Mycket förändrades då, formellt, men inte i praktiken. Lantbruket fortsatte sin vana trogen att förlita sig på LRF. Trots att organisationen inte längre hade det formella inflytandet kvar. Dock har den "nya" situationen påverkat LRFs sätt att agera politiskt. Självsäkerheten är borta!
Ett förhållande som tydligt syns i olika frågor som berör svensk landsbygd.
Man är än mer lyhörd för politikens rörelser...
Att vara politiskt korrekt har blivit än viktigare.

Och just i frågan om organisationens kontakter med SD är det tydligt.
LRF påminner om en viss lismande bokhållare ur en av Charles Dickens romaner.
Men precis som det slutade i romanen så kan det sluta för LRF.
Man kan bli alltför smart....

http://www.lantbruk.com/lantbruk/helena-jonsson-tydliga-protestroster

7 kommentarer:

  1. LRF:s agerande passar på ett närmast övertydligt sätt in på schablonbilden av en kasperdocka, som Mats på Frihetsportalen beskrivit många gånger. Folkrörelseorganisationer som LRF, SNF etc befinner sig i ett symbiosförhållande till staten. Staten lockar med pengar och inflytande - under förutsättning att man håller sig inom de politiskt korrekta gränserna, (och gör små gentjänster då och då), och kasperdockorna ifrågasätter i gengäld aldrig politikens och myndigheternas legitimitet.
    Själv insåg jag inte detta förrän Lars-Göran Pettersson (LRF) och Torsten Mörner (SJF) i ett gemensamt Newsmillinlägg förklarade att deras organisationer skulle förbinda sig att arbeta för regeringens linje i vargfrågan (ett ställningstagande som senare blev Mörners fall). Allt LRF har gjort sedan dess har bekräftat bilden. Ställningstagandet till SD passar perfekt in på förklaringsmodellen.
    Lästips - t.ex. "Maktens gröna sock puppets" på Frihetsportalen.
    B-J B.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jangdal här väl samma trista erfarenheter som vi andra på landsbygden.....

      Radera
  2. Folkrörelser
    Under några få decennier kring förra sekelskiftet fick vi , förutom frikyrko- och arbetarrörelsen som du nämner, exempelvis nykterhetsrörelse, studiecirkelverksamhet, konsument- och producentkooperationer, hembygdsrörelse och idrottsrörelse. Med historien i backspegeln måste man ju slås av hur mycket som plötsligt förändrades just vid tiden för förra sekelskiftet 1900. Men den som angav tonen mest i samhället under 1900-talet måste väl ändå arbetarrörelsen sägas vara. Man var arbetare och man var solidarisk. Det är alltså två viktiga komponenter här att observera. Dels gruppkänslan, ett mynt, vars ena sida är gemenskap, den andra konflikt. Det är vi mot dem. För det andra solidariteten, den moraliska överhögheten. Att känna sig stå på de godas sida, vare sig man talar i egen sak eller ej. Att hjälpa, att vara solidarisk med de svagare. Detta är ju ett särskilt viktigt drag hos de rörelser som har altruismen som minsta gemensamma nämnare - dvs religiösa rörelser eller modern "vänster". Här finns alltså spänningar inbyggda. En förening som ursprungligen startats kring en gemenskap kring ett intresse såsom naturupplevelser, friluftsliv eller, säg, hälsokost, tycks vara förutbestämd att polariseras till dess den blivit ena polen i en samhällskonflikt. En konflikt som föreningen elller rörelsen endera själv uppfinner eller som staten eller någon annan konstruerar åt den. Det kan endera bli så genom frågans eller föreningsrörelsens egen dynamik, eller att yttre intressen inser att föreningen kan utnyttjas för dessa andra krafters intresse.
    Man är naturintresserad. Man går med i en naturförening. Man förkovrar sig om mossor och finkar och har jättetrevligt med likasinnade. Efter en tid upptäcker man att man befinner sig i en politisk kamporganisation som bedriver aggressiva kampanjer mot hela näringsgrenar i allmänhet och naturbrukarnas rättigheter i synnerhet.
    B-J B.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm...
      Jag hade besök av några Jehovas i förrgår.
      Vi kom in på manikeismen...

      Miljörörelsen är en manikeistisk rörelse.
      Dualististisk...
      Jag tillhör den gode gudens följare... (Mp)
      Alla andra följer Djävulen.

      Skjut på dom!

      Radera
    2. Det är väl att överdriva, men det finns folk inom miljörörelsen som menar att man är inspirerade av katarerna som var de "sista" av Manis följare...

      Radera
  3. Men på sätt och vis har tiderna förändrats. Lockelsen i att göra saker tillsammans för gemenskapens egen skull förefaller att ha försvagats. Den ensamme bowlaren har blivit ett sociologiskt begrepp. Men impulsen att vilja göra gott är förstås allmänmänsklig och tidlös. När arbettarrörelsen segrat ihjäl sig tog andra frågor över tidens huvudfåra. Ett tag var det fredsfrågan. Så kom miljörörelsen, djurrätt, feminism, homosexkamp och invandringen. Hela tiden med samma dramaturgi a la klasskamp. Det är inte längre några stora föreningsrörelser mätt i antal medlemmar. Men visst är det ett stort engagemang som appellerar till ungdomars identitetssökande och vilja att göra gott, parat med medelklassens och medieelitens upplevda moraliska överhöghet.
    Sedan tillstöter den svenska konformismen och konflikträdslan. Alla skall tycka lika, och gör de inte det så måste de enligt spelets mekanismer stigmatiseras. Den som kräver mest i den påflugna godhetens namn vinner.
    Men den stora skillnaden mellan förr och nu är att dagens föreningar inte utgör självständiga delar av civilsamhället, utan är helt inriktade på att föra över alltmer makt till staten och kontrollsamhället. Dvs de nya rörelserna lever på de gamla rörelsernas goda renommé som demokratins banérförare, fastän de nya är något helt annat. För när någon kräver något av och via staten så finns det alltid förlorare. Ganska garanterat är det den personliga friheten som ryker. Det finns inga nya kontinenter att ta i anspråk på statskonstens område. Kräver man att skogen fredas går det ut över markägare, skogs- och industriarbetare och statskassan. Kräver man särbehandling av vissa grupper förlorar man rättvisan. Kräver man fri invandring betyder det att man vill tvinga andra medborgare att betala kostnader som inte alla kan se något värde i. Kräver man djurrätt eller djurskydd vill man tvinga andra konsumenter att ändra matvanor eller köpa kvaliteter de inte är intresserade av. Det är klockren intolerans fast med skenbart snälla och populistiska förevändningar.
    Jörn Donner påpekade i Sverigeboken (1973) att svenskar aldrig talar i sitt eget intresse. De talar alltid för någon annan grupps intressen. Denna missriktade och påflugna "godhet" blir i kombination med vår oförmåga och ovana att resonera och diskutera om konstitutionella och rättsfilosofiska frågor en farlig mix. Vägen till helvetet är ju stenlagd med goda intentioner.
    Utifrån ett sådant perspektiv eller en sådan samhällssyn tycker åtminstone jag att det verkar rimligt att naturbrukare, invandringskritiker, liberaler, demokrater och anarkister har naturligt gemensamma intressen i att strikt hålla isär det som är moraliskt önskvärt (enligt de politiskt korrekta) från statens uppgifter.
    B-J Bjurling

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan det inte vara så enkelt att vi lever i sorts "storsvenskt" tänkande...
      Som blev väldigt tydligt under Palmeeran.

      Radera