31 juli 2014

Reda pengar

Trots att det är synnerligen tveksamt om lantbruket är orsaken till "övergödningen" av havet så fortsätter statsmakten att pytsa in pengar i ett projekt som kalla Greppa näringen.
Ja, det sysselsätter naturligtvis ett antal personer i myndigheter och LRF.
Behjärtansvärt...
20 miljoner till ingen nytta.

Problemet är naturligtvis att medlen tas någonstans. Troligen ur landsbygdsprogrammet.
Och så skall det vara... Miljömarodörerna - lantbrukarna - skall stå vid skampålen.
De som borde begripa men inget fattar, utan står där som ett antal tröga bonnläppar....
Och tar all skit som samhället vill ösa på dem...

Trots att de borde begripa bättre! De som jobbar närmast naturen.
Men som inget fattar....

http://www.lantbruk.com/lantbruk/extra-miljoner-till-fortsatt-miljoarbete-i-landet

Samma gamla dubbelmoral

På Olof Palmes tid, då Sverige var världens moraliska centrum, hade Palme tydliga sympatier för världens småbönder - när han var utomlands. Han betonade småböndernas betydelse för de olika ländernas livsmedelsförsörjning.
Däremot här hemma gällde andra metoder. Tvingande storleksrationaliseringen - "Sverige skall ha animaliefabriker". Småbönder skulle drivas in i städerna och bli industriarbetare.
http://familjejordbruk.blogspot.se/2014/01/tredje-varldslivsmedelsdagen-fao-rom.html

Jag trodde kanske att det var en unik dubbelmoral av Olof Palme.
Så tycks det dock inte vara. Nuvarande regering upprepar Olof Palmes dubbelmoral.
I nedan pressmeddelande påtalar regeringen behovet av stöd till världens småbönder.
En ynklig och falsk dubbelmoral!

När man vet hur regeringen hanterar småbönders situation i Sverige.
Med indragna stöd - helt på tvärs mot andra EU- staters agerande.
Extremt höga skatter på låga inkomster - helt på tvärs mot andra EU- stater.
Djurskyddslagar som fokuserar på vanligt folks djurhållning - med livslångt yrkesförbud som möjligt resultat.

Allt för att upprätthålla fasaden av Sverige som en "social stormakt"

http://www.regeringen.se/sb/d/18695/a/243875

30 juli 2014

Är slaget förlorat

Sedan jag förstod vilken inverkan GMO skulle få för lantbruket och lantbrukarna så har jag varit mot GMO som system.
Huruvida det är farligt och hälsovådligt för konsumenterna har jag betraktat som någon annans problem. Mitt problem är patentsystemet runt GMO, som begränsar och styr odlarnas frihet som företagare och odlare.
Bondens frihet är det samma som medborgarens frihet!
Utan rätten att odla sin mat, sina livsmedelsgrödor, utan inskränkningar på den odlingsmark som man förfogar över, så är människan slav!
Detta är basen i den globala bonderörelsen La Via Campesinas budskap!
Människans rätt att vara bonde.
Men denna rättighet är ingen självklarhet i Sverige.
Vi förstår detta sämre än i de flesta länder i världen.
Och det blir så tydligt i vår hantering av åternationaliseringen av GMO-frågan nu när EU centralt kommer att acceptera nationellt inflytande på GMO - odling.

http://www.miljomagasinet.se/artiklar/140723-gmo-forslavar-oss.html

29 juli 2014

Dömd till djurförbud?

En av länsveterinärerna i Skåne förklarar hur han som tjänsteman ser på ett djurförbud. Och säger bl.a: "En dömd får inte gå ut med någon annans husdjur, ge ett djur vatten eller utfodra det. Köra ett djur någonstans i en bil eller på något sätt vara inblandad i skötseln av det djurslaget som förbudet gäller."
För det första är det fel att säga att en djurhållare "döms" till djurförbud. Så som det går till så är det en djurskyddshandläggare (en tjänsteman, oftast kvinna, med kanske en tioveckorskurs i djurskydd i Skara) som "tycker" att en viss person ska ha djurförbud."Domen" går alltså inte att överklaga och straffet är nästan undantagslöst på livstid. När länsstyrelsen får kritik för rättslösheten i systemet försvarar de sig med att djurförbud inte är något straff utan bara en "administrativ åtgärd". På vad sätt ändrar det på konsekvenserna, kan man undra?

En person som är utbildad djurskötare/bonde och jobbat hela sitt dittillsvarande liv med djurhållning och som råkar komma i konflikt med en djurskyddshandläggare eller kanske fått tre förelägganden på byggnadsdetaljer (något som inte behöver ha ett skvatt att göra med hur djuren har det) kan "dömas" till djurförbud av djurskyddshandläggaren. Förelägganden som handläggaren "tycker" inte är tillfredsställande åtgärdade visar på att djurhållaren är motvillig att följa djurskyddslagen och därför ska hen beläggas med djurförbud. Trots att hen alltså inte behöver ha misskött sina djur utan kanske bara har en annan uppfattning (s.k. "mångfald") om vad som är bäst för djuren.

Så får då denna person djurförbud och med sin utbildning och yrkeskunskap så är hans möjlighet att försörja sig att han då tar anställning som djurskötare på någon animaliefabrik istället (sådana drabbas inte av djurföbud p.g.a. de ekonomiska konsekvenserna och de ekonomiska resurserna de har att försvara sig. Hulterström, med 15 anställda anlitade Silbersky och gick fri - en liten bonde i hans situation hade inte klarat sig utan djurförbud). Den lilla människan med djurförbud p.g.a. "fula hus" kan nu inte söka jobb inom sitt yrke. Inte ens under befäl av en arbetsledare i en animaliefabrik får han sköta djur, enligt länsvetrinären i Skåne, när hen istället kanske borde haft förbud att sköta hus. Djurförbudet innebär alltså ett livstids näringsförbud för vederbörande.

Visserligen är det i dag inte så lätt att få jobb för en svensk i svenska animaliefabriker eftersom jobben där, i dag, mestadels sköts av utländsk arbetskraft (om den kraften har djurförbud i sitt hemland finns det ingen koll på, men troligen inte eftersom de är underställda EU:s "gemensamma" jordbrukspolitik, till skillnad från Sverige) med lägre lönekrav ("entreprenörer" som har firmor registrerade i Baltikum eller annorstädes, där de också "betalar" skatt). Ungefär som i USA där jordbruksarbetare oftast är daglönare från Mexico. Och i Sverige har vi ju sedan kriget haft USA som förebild för hur vi ska driva jordbruk i Sverige.

"Så vetter dä te, sa postbrevbäraren"

HR

27 juli 2014

En rak passning?

I en ledare kommer den gamla bondehataren Göteborgs-Posten med en text om ekologisk mat. Med en uppmaning:
"Den affärsmöjligheten är en rak passning till jordbruket och livsmedelsindustrin i Sverige. I början av sommaren var regeringen klar med sitt nya landsbygdsprogram. Där finns bland annat målet att minst 20 procent av jordbruket ska vara ekologiskt 2020, en ökning från dagens 15 procent."

Med minnet i behåll sedan alla påhopp på svenskt lantbruk under de senaste fyrtio åren från GP:s redaktion så uppfattar jag ovan rader mer som ett förtäckt hot än en uppmaning, en "rak passning".
Leverera!
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2437280-konsumenter-vill-ha-ekomat

Samhällets ständiga jordbrukssubventioner till ett jordbruk som inte levererar det som konsumenterna efterfrågar är inte politikens fel, utan lantbrukets fel!
Så leverera!
Det är budskapet! Ett hot!
Tro inte annat än att jag förstår...

Ta ett snack med Ingmar i Gällinge. Ni på redaktionen. Han kan förklara för er så ni förstår....
http://www.expressen.se/gt/ingemar-tvingas-att-slanga-fem-ton-squash/

26 juli 2014

En reflektion i sommarvärmen



1991 oroade sig Astrid Lindgren för vad som skulle hända med svenskt jordbruk på grund av 1990 års avregleringsbeslut. Astrid som fick djurskyddslagen i 80-årspresent av Ingvar Carlsson, även kallad Foten Djurskyddslagen 1988:534 - kallas i folkmun även för Lex Pippi, med tanke på Astrids "dotter" med kurreduttkungen (som det heter på "modern svenska") från Söderhavet (Mare Meridie). Eller om det var från Svarta havet (Mare Negro) "kurreduttkungen" kom?

Dels handlade debatten kring Lex Pippi i början mest om pippifåglarna i trånga burar i animalifabrikerna. Även det en god anledning till att döpa lagen till Lex Pippi. Som tillämpningen av den lagen sedan "utvecklats" så kan man "få pippi" för mindre. Tre goda skäl således att kalla lagen för Lex Pippi.

Hursomhelst med den saken så oroade sig, som sagt Astrid Lindgren för avregleringens konsekvenser för svenskt jordbruk och på detta svarade dåvarande jordbruksministern Mats Hellström, även kallad Hellstream.

Jag bemötte då Mats Hellströms drömmar med litet fakta i en insändare i Expressen i april 1991. Se bifogat.

Vi hade då ca 550 000 mjölkkor och jag förutspådde att vi riskerade att hamna under 400 000 mjölkkor. Idag har vi ca 350 000 och antalet minskar kontinuerligt. Vi hade ca 25 000 gårdar med mjölkproduktion. Idag har vi 4 500 (färre än 20 procent av vad vi hade 1990) och antalet minskar kontinuerligt.

Vi var 8,5 miljoner invånare 1990 och i dag är vi närmare 10 miljoner. Folkmängden ökar samtidigt som basen för svenskt jordbruk, mjölkkor/nötkreatur - jordbruksmark,  minskar i "matlandet".

Motorn i den enorma avkastningsökning, per ko, som skett sedan Andra världskriget, har varit tillgången på billig olja. Oljan sinar och politiken fortsätter att kräva "tillväxt" i form av ökad avkastning per ko.

Hur ska detta sluta månntro?

HR


25 juli 2014

Från dagens nätupplaga av ATL

Ett eller flera slakterier rapporterar in för höga slaktgrispriser till Jordbruksverket.
En genomsnittlig betalning på slaktgris från de fem största slakterierna rapporteras till EU, via Jordbruksverket.
Men felaktiga eller för höga priser har rapporterats till myndigheterna, något som lett till att Sverige i EU-jämförelser hamnat för högt prismässigt. 

Medveten om problemet

På Jordbruksverket är man medveten om problemet och ska träffa slakterierna efter semestrarna.
Felaktigheterna gör att ATL väljer att tills vidare ta bort den genomsnittliga slaktgrisnoteringen från marknadssidan i tidningen och på ATL.nu/noteringar tills en mer korrekt prisbild kan ges.

Ovanstående kan man uttrycka på olika sätt. Ett annat sätt är att tala klartext. Se på priserna i EU säger slakterierna, vi ligger redan tillräckligt högt och kan sänka betalningarna till producenterna.
Man kan också se det från Eskils sida i denna valfläsketstider. Våra producenter har gott och väl fått betalt för kostnaderna för den extra djurvälfärden.

Detta med statistik får mig att tänka på historien om de två om tvistade om vem som skulle jobba. Befolkningen bestod av 8 miljoner, men redan omgående föll 50 % bort, pensionärer och unga i grundskolan och på den tiden fanns också vanlig värnplikt och andra utbildningar och ytterligare ett antal föll bort. Sedan införde man både mamma och pappaledighet och ytterligare försvann och även då fanns det vissa som satt inlåsta eller frånvarande på grund av sjukdom.

Frågan blir än mer aktuell en het dag som denna och till synes är valfläsket så billigt i de andra EU-länderna att ATL inte ens vågar visa upp siffrorna eller, det räcker nog att en av två jobbar en dag som denna. Fläsket  ordnar sig alltid.

Sommarhälsningar
Ulf Pettersson

24 juli 2014

Vad var det jag sa

Så kommer då algblomningen igen.... I nyheterna på SVT.
Men, vad hör jag? Inget prat om kvävet och jordbruket?!
Vad har hänt?
Kan det vara så att forskare och politiker och andra besserwissrar har läst mitt tjat här på bloggen det senaste året?
Nej, en enskild medborgare, en före detta bonde, kan omöjligen bryta hål på denna kompakta mur av forskares lögner, missförstånd och politisk korrekthet?!
Men jag kanske kan ha bidragit något..... (Jag har försökt på olika sätt ända sedan slutet på 1970- talet)
Till att påpeka att forskningen kom fel redan på 1970-talet, vilket gjorde att politisk korrekthet inte kunde ändra på galenskaperna.
Men den som funderar på hur fel politisk korrekthet kan bli, kan läsa vad jag skrivit under etiketten: algblomning.
Det blir en del sedan maj månad 2013!

När skall man göra en politisk analys av detta fatala misstag, som förstört Östersjön i snart fyrtio år?
När skall Johan Söderström få upprättelse?
Som den enda forskare som hade kurage att gå emot den politiskt korrekta strömmen på 1980- talet?
http://familjejordbruk.blogspot.se/2014/07/bonden-och-kvavet.html


Och hur är det ställt med biologisk kunskap hos jordbrukets organisation LRF?
Hur har SLU kunnat acceptera detta i mer än trettio år?
Hur tror man att praktikens utövare skall respektera dessa efter mer än trettio års inkompetens och politiskt korrekt mygel?
Skam över lantbrukets forskning!
Skam över LRF!
http://www.svt.se/nyheter/sverige/satt-in-akuta-atgarder-for-ostersjon

Litet mer algblomning
http://www.itameriportaali.fi/sv/ajankohtaista/itameri-tiedotteet/2014/sv_SE/ovanligt_alger/

Bonden och Kvävet

Vallda april 2001

Bonden och kvävet

Jordbruket har tvingats till kostsamma åtgärder för att minska läckaget av kväve från åkrar och ladugårdar. Särskild "miljö"skatt har lagts på handelsgödsel med samma mål i sikte. Kraven på minskade kväveutsläpp grundas på uppfattningen att sådana utsläpp skulle vara skadliga för vattenekosystemen där de påstås orsaka s.k. övergödning. En miljömålskommitté har nyligen till och med föreslagit nedläggning av "kustnära" jordbruk i Halland.
Den vetenskapliga termen för övergödning är eutrofiering, ett ord med grekiskt ursprung där "eu-" egentligen betyder "äkta" eller "god" och trofi betyder "närande" jmf eufoni = välljud. Ett annat ord förstärkt med "eu-" som vi kan hitta i ordlistan är "eubuli" = förnuftigt övervägande. Det är just vad debatten om kvävet och eutrofiering kunde må bra av.
Eutrofiering är inte något givet negativt, motsatsen, oligotrofiering, är knappast eftersträvansvärt, vi vill ju ha de naturliga miljöerna så biologiskt produktiva som möjligt. Det är endast när eutrofiering leder till direkt skadliga konsekvenser som den behöver bromsas. Vi kan ta Östersjon som exempel. Östersjön var till mitten av 1900-talet ett extremt näringsfattigt inlandshav. Det för planktonväxterna i alla vatten begränsande naringsmineralet fosfor fanns i så låga koncentrationer att vattenutbytet via Öresund och Bälten medförde att det skedde en nettotranport av fosfor från Kattegatt/Skagerack till Östersjön. Efter 1950 har förhållandena ändrats så att numera c:a 10 gånger så mycket fosfor istället transporteras ut från Östersjön. Resultatet av denna förändring i Östersjöns tillstånd blev en kraftig ökning av torskbeståndet, så kraftig att Bohusläns fiskare övergav sina traditionella fiskeplatser och gav sig in i Östersjön med sina trålar. Så långt var alltså eutrofieringen av godo, vad man sedan började oroa sig för var att den ökade biologiska omsättningen kunde leda till oönskade effekter i ekosystemet, främst ökad risk för syrebrist i djupare vattenlager. Östersjön har svag vattenomsättning, tiden för totalt utbyte med världshavet är c:a 30 år, för vattnet i djuphålor kan det bli ännu längre utbytestider och där kan därför syrebrist uppstå när organiskt material sjunker ned från det produktiva ytskiktet. Även om det är långt till katastrof i Östersjön så finns det anledning att se med viss oro på utvecklingen. Den viktiga frågan är då vilken är den rätta åtgärden. Den officiella svenska inställningen är att kväveutsläppen skall begränsas. Det är dessvärre en förlegad idé.

Med ursprung i en amerikansk forskarrapport 1971 uppstod under 1970-talet en skola inom främst marinbiologin som hävdade att haven till skillnad från insjöarna inte hade fosfor som begränsande ämne utan istället kväve. När man alltså fruktade negativa eutrofieringseffekter i Östersjön och i västkustens vattenområden (t.ex. Laholmsbukten) trodde man enligt denna skola att det var kväveutsläppen som man skulle bekämpa. Kväveteorin upphöjdes i Sverige, särskilt efter larmet från Laholmsbukten 1980, till norm och forskningen inrättades efter detta. Kritik fanns men forskningsanslagen gick helt till kväveteorins anhängare.
Utomlands såg det annorlunda ut. Visst fanns det forskare som fortsatte i spåren av uppsatsen från 1971 men principiellt viktig kritik kom samtidigt fram. I Kanada pågick under 1970- och 1980-talen omfattande eutrofieringsforskning med hela sjöar som experimentverktyg under ledning av D. Schindler. Schindler, som för övrigt var den förste att erhålla Stockholm Water Prize, visade övertygande att den metod, som använts för att visa att kväve var det begränsande ämnet, ledde till felaktiga slutsatser. Sjöar, som med kväveteorins metod skulle ha förklarats ha en av kväve begränsad bioproduktion, visade sig genom helsjöexperimenten i verkligheten vara fosforbegränsade.
Kväveteorins anhängare i Sverige försvarade sig efter detta med att vad Schindler visat gällde sjöar och i havet var det annorlunda. Vad Schindler visat var emellertid inte i första hand vilket ämne som var begränsande i ett visst områdeutan att den använda metoden varit felaktig. En felaktig metod blir inte riktig bara för att den tillämpas på havsvatten istället för på sötvatten!

Litet förenklat kan man säga att forskarna som skrev rapporten 1971 råkade glömma något som man egentligen lärde sig i lågstadiet - man kan inte minska äpplen med päron. De två forskarna gjorde felet att mäta mängden kväve per volymsenhet, det vi dagligt tal kallar kvävehalt, men drog slutsatser om tillgången på kväve per tidsenhet. Halten visar bara ett tillfälligt buffertlager, som visserligen kan utnyttjas vid svackor i tillförseln, men som under en längre tidsperiod saknar betydelse för produktionens storlek. Enklast förklaras detta med en liknelse från industrivärlden.
En industri tillverkar en produkt av tre imponerade råvaror. Råvarorna förvaras tillfälligt i ett lagerhus. Hur stort lager man vill hålla beror på hur väl man vill gardera sig mot eventuella störningar i transportledet. Var och en inser genast att det är transportkapaciteten som i det långa loppet avgör fabrikens produktion, inte lagrets storlek. Men när man mäter halten av ett näringsämne i ett vattenområde, och från en sådan mätning bedömer området kapacitet att producera biomateria, så gör man just det fel som den gör som tittar på mellanlagret för att bedöma fabrikens produktion. Observera den stora skillnaden, lagrets storlek anger vi bara som mängd i lokalen, en volymsenhet, medan transportkapaciteten alltid mäts i mängd under en viss tidsenhet liksom också produktion anges per dag, månad, år..
Vi kan nu gå ett steg vidare och låta de tre lastbilarna i bilden representera tre nödvändiga grundämnen för bioproduktionen i vattenområden, nämligen kol(karaktärsämnet i alla organiska ämnen), kväve (som bl.a. ingår i äggviteämnen) och fosfor (bl.a. ingående i de enzym som sköter energiomsättningen i cellerna).
De kemiska beteckningarna för dessa tre är C, N och P.
Eftersom produkten, levande celler, inte kan existera utan att alla tre ämnena finns att tillgå, så räcker det naturligtvis att transporten av ett av ämnena fallerar för att produktionen skall upphöra. Det är detta som avses med begreppet "begränsande ämne.
Eftersom fosfor är hårt bundet i mineralpartiklar och endast långsamt kan läcka ut vattnet var det från början naturligt för sötvattensbiologerna att inrikta sig på studier av fosfor som eventuellt begränsande ämne. Det är också numera knappast någon som ifrågasätter fosforns roll i sötvattnens bioproduktion. Däremot finns det fortfarande biologer/ekologer som hävdar att kväve är begränsande i havsvatten. Det sker fortfarande, liksom 1971, med hänvisning till låga kvävehalter i ytvattnet Som exempel kan nämnas en rapportering från ett av vetenskapsakademien organiserat seminarium (KVA report 1998:1) (översatt från engelska orginalet): "Kvävebegränsningen i egentliga Östersjön är uppenbar redan på grund av den låga kvoten för oorganiskt NR i ytvattnet över största delen av året". Man har konstaterat att mängderna av N respektive P i vattnet har ett annat förhållande än de har i produkten. Mängden näringskväve vattnet (mängd per volymsenhet!) är proportionellt niindre i förhållande till mängden fosfor, än vad som gäller för organismerna, och detta anser man visa att produktionen (mängd per tidsenhet!) begränsas av kväve.
Redan på 1930-talet började man använda viktskvoten N/P = 7 som standard för dessa två ämnens proportioner i marint plankton. (Egentligen atomkvoten N/P = 16:1. Atomvikten för N är 14, 16 N alltså = 224, atomvikten för fosfor = 31, 224:31=7,23) Även om han inte är den ursprungliga upphovsmannen har denna kvot kommit att förknippas med oceanografen A. Redfield som på 1950- och 1960-talen skrev viktiga arbeten om organismernas inverkan på kemin i vattenområden. För de tre ämnena C, N och P fick vi atomproportionerna 106:16:1 (viktsförhållandena c:a 41:7:1) som standard för diskussioner om nänngsförhållanden i vattenområden.
Vad man upptäckte 1971 var att i vattnen utanför Long Island, New York, uppträdde N och P i halter som hade en kvot N:P betydligt under 7:1. Ur denna upptäckt föddes idéen att kväve var det begränsande ämnet i havsområden. Författarna föreställde sig att vattnets låga innehållskvot N:P visade att tillförseln av av de två ämnena också hade en sådan låg kvot.
Den viktiga frågan är nu: Är en sådan slutsats riktig?

Låt oss återvända till bilden av industrin och dess lagerlokal. Vi föreställer oss att två av råvarorna i tillverkningen är N och P och i produktionen används 7 viktsdelar N för varje viktsdel P. Ägaren har nu upptäckt att han för en låg kostnad kan köpa in N i stora mängder , mer än han behöver. Varje dag får han därför ett överskott av N sin produktionslinje. Detta överskott lyckas han säUa vidare och varje kväll tömmer han därför lagret på N. Den som därefter går in i lagret får intrycket att det istället för överskott är brist på N i produktionen.
Precis detta är vad som sker i Östersjön. Där tillförs N i sådana mängder att kvoten N:P i tillförseln är av storleken 15-20:1 istället för de producerade planktoncellernas 7:1. Och detta är inte något nytillkommet, enligt naturvårdsverkets uppgifter bör det tidigare rentav ha varit ännu större kvoter. Varför uppträder då så låga kvoter i ytvattnet? Jo, vid sidan om planktonproduktionen pågår en bakterieproduktion som också utnyttjar kväve men på sådant sätt att kvävet förvandlas från näringskväve, ammonium och nitrat, till enkelt molekylärt N2, luftkväve, vilket avgår ur vattenekosystemet till atmosfären. Kvävet "säljs vidare". Därför ser vi inte kväve"överskottet" ( som bara är ett överskott ur planktonproduktionens perspektiv, inte ur ekosystemets perspektiv) när vi undersöker halterna (= lagret) och får ett felaktigt intryck av en kvävebrist i förhållande till planktonproduktionens behov. Det är tydligen så att halterna, mängden per volymsenhet, inte kan användas som mått på produktionen, mängden per tidsenhet!

Detta faktum blir kanske ännu klarare genom en bild av två cisterner som utgör mellanlagret i ett processflöde. I båda fallen gäller att inflödet till cisternerna skall vara lika stort som utflödet genom processen. När det hela startas i det vänstra exemplet rinner det först långsamt genom kranen och vattenytan stiger i cisternen. Då ökar trycket och därmed flödet genom kranen och det fortsätter till dess balans uppnås och lika mycket rinner ut som in. Den nivå som vattnet då har i cisternen är beroende av kranens öppning. Till höger tänker vi oss att öppna en till kran av samma kapacitet. I första ögonblicken rinner det då ut mer än som tillförs och nivån börjar sjunka. Det gör den till dess trycket minskat så mycket att det genom de två kranarna tillsammans rinner ut lika mycket som in. Nu har vi två flöden av samma storlek, tillgången på råvara i processen är densamma i båda fallen. Den som nu mäter innehållet i cisternerna, och drar slutsatsen att det till höger är sämre tillgång på råvara, lurar uppenbarligen sig själv.
Den effekt av eutrofiering som mest nämns är syrebrist i bottenvatten och bottensediment, ofta kopplad till bildning av giftigt svavelväte. Med en grov förenkling brukar detta beskrivas så att närsalter som kommer ut i vattnet ger upphov till växtceller som sedan förbrukar syret i vattnet när de dör och ruttnar. För att kunna diskutera detta på ett mer nyanserat sätt behöver vi fundera över syrets vägar i livsprocesserna.
Under det gångna seklet har kunskapen om fotosyntesen vuxit enormt vilket gör att knappast någon kan gör anspråk på att behärska alla de olika processer som ingår i den. Men för vanliga enkla vardagsresonemang kan den snart tvåhundraåriga enkla bilden av livets grund ändå fungera:
Koldioxid + vatten + energi --> cellsubstans + syrgas
Vad man lätt glömmer bort är att den andra riktningen, nedbytning av cellsubstans tillbaka till enkla oorganiska ämnen, är lika nödvändig för livets bestånd:
Cellsubstans + syrgas --> koldioxid + vatten + energi
Vi själva fungerar enbart som en del av den sistnämnda processen, de gröna växterna representerar båda riktningarna..

Eftersom bildningen av planktonceller (fotosyntes) frigör lika mycket syre som det sedan binds vid nedbrytningen (oxidation) borde det ju egentligen inte behöva uppstå någon syrebrist som följd av stark produktion. Att det ändå sker beror på att fotosyntesen genom sitt ljusberoende (energitillförseln) bara kan äga rum i vattenekosystemens översta lager. Där har fotosyntesen i gengäld vid god ljustillgång ett övertag över ned-brytningen och ytvattnet kommer tidvis att innehålla mer syre än vad man enligt fysikaliska lagar för gasers löslighet i vatten kan vänta sig. Det fysikaliskt bestämda innehållet av syre betecknar vi i miljörapporterna som 100% mättnad. Det är inte ovanligt att stöta på 120% mättnad strax under ytan under ljusa sommardagar även i vatten som inte är speciellt näringsrika. i bohuslänska fågelgödslade hällkar, har jag mätt ända upp till 200% mättnad! Övermättnad innebär att syre, som skulle kunna blandas in i djupare lager, istället avges till luften ovanför vattenytan och vattenekosystemet råkar i syrgasmässig obalans.
Så här vid en första anblick verkar det alltså som om kustvattnens ekosystem inte var speciellt rationellt konstruerade. En inbyggd mekanism som skapar syrgasbrist i vissa delar av systemet verkar inte särskilt förnuftigt. Vanligen brukar ju dock naturen under utvecklingens gång skapa skyddsmekanismer. Det finns anledning att undersöka om inte kustvattnet har någon mekanism som motverkar risken för syrgasbrist.
Förbränning kräver tillgång på syre, det har vi alla klart för oss. Det är inte lika självklart att tänka på andra syrekällor än det fria syret, 02, som uppträder löst i vattnet och är det som mäts vid recipientundersökningar. Nedbrytningen, oxideringen, av organiskt material i det marina ekosystemet kan emellertid ske på tre olika sätt:
1. Molekylärt i vattnet löst syre + cellsubstans --> restprodukt koldioxid
2. Syre från nitrat + cellsubstans --> restprodukt kvävgas
3. Syre från sulfat + cellsubstans --> restprodukt svavelväte
Av dessa tre är de två första mer eller mindre jämställda, ger i stort sett samma energiutbyte och pågår parallellt i systemet så länge det finns oorganiskt kväve att tillgå.. En tidigare vanlig uppfattning att nitratandning bara förekom i syrefattiga vatten har fått överges. Den tredje reaktionen är däremot bunden till miUöer där löst syre saknas, den ger bara bråkdelen i energiutbyte och startar först när de andra möjligheterna är uttömda. Den sker alltså i vatten där löst syrgas inte kan mätas. Vi kallar den miljön anaerob, syrefri, vilket alltså på sätt och vis är oegentligt eftersom där fortfarande sker en oxidation, alltså reaktion med syre. Skillnaden är bara att syret hämtas direkt från sin kemiska bindning med svavel och inte kan mätas på vanligt sätt..
Vid alla tre oxidationsmetoderna är bakterier verksamma, varje metod har sina specialister. De som arbetar i nr I i närvaro av fritt molekylärt syre kallas aeroba. De som arbetar i nr 2, och fungerar både när fritt syre är närvarande och när det saknas, kallas fakultativa anaerober. Bakterierna i nr 3, svavelbakterier, kallas anaerober.
Oxidationen nr 2, vars vetenskapliga namn är denitrifikation, kan alltså äga rum såväl aerob som anaerob miljö. Det utnyttjar man i reningsverk byggda för att avlägsna kväve från avloppsvatten. Våra vanligaste reningsverk är s.k. aktivt-slam verk i vilka man under luftning låter bakterier oxidera avloppsvattnets organiska innehåll. Kväve frigörs då som nitrat, alltså kväve bundet till syre. När man vill avlägsna kväve för man sedan avloppsvattnet, med tillräcklig resthalt av energirikt organiskt material, till dammar utan lufttillförsel. Där fortsätter nedbrytningen med utnyttjande av syret i nitratet och molekylärt kväve, N2, avgår som restprodukt till luften. I princip sker samma i dammar som anläggs som "kvävefallor". De mest effektiva naturliga ekosystemen för återföring av kväve till atmosfären har flodmynningar visat sig vara.
När cellsubstans oxideras enligt process nr 1 frigörs kvävet som ammomum. Ammonium kan vi kalla nitratets motsats, löst i vatten bildar det joner med positiv laddning där 4 väteatomer är bundna till varje kväveatom, kemisk symbol NH4+. Det är en kemisk förening som är energirik och naturen ser alltid till all energi utnyttjas. Specialiserade bakterier utnyttjar ammoniums energi genom all oxidera det till nitrat, kväve bundet till tre syreatomer, N03. Processen kallas nitrifikation.
Här har vi grunden till en mekanism som kan miriska risken för syreobalans genom att syret avgår i gasform till luften ovan vattenytan. vid god tillgång på kväve och stark biologisk aktivitet kan det syre som frigörs vid fotosyntesen istället bindas till kväveatomer och bilda nitrat, för att senare, t.ex. under mulna dagar med liten fotosyntes, kunna utnyttjas för oxidation av cellsubstans.
När man avlägsnar kväve från avloppsvatten gör man det ju i avsikt att minska foto-syntesen i det område där avloppsvattnet släpps ut. Minskad fotosyntes är naturligtvis inte i sig det önskvärda utan förhoppningen är att därmed minska risken för syrebrist det mottagande vattnet. Paradoxalt nog kan resultatet istället bli ökad risk för syrebrist och ökad risk för att systemet går mot det läge där sulfatsyret är det enda som återstår och bildning av svavelväte sätter igång. Om det är så all kväve inte är begränsande för fotosyntesen i vattnet, kommer ju resultatet av kväveavlägsnandet att bli oförändrad fosforbegränsad fotosyntes men samtidigt mindre kväve tillgängligt för bildande av en nitratsyrereserv i systemet. Praktisk bevisning av den omfattning detta kan ha saknas ännu, all forskning har ju tyvärr varit inriktad på att kväve är det begränsande ämnet, men det kan vara värt att observera att sedan man i mitten av 1990-talet började med kväveavskiljning i Uddevallas reningsverk har några rekordhöga syrgasmännader uppmätts i den mottagande Byfjorden. Under 1980-talet var syreövermättnaden oftast inte större i den eutroflerade Byfjorden än i den mera opåverkade Kosterijorden med en planktonproduktion endast hälften av Byfjordens.
Vi kan alltså konstatera att den metod, som använts som stöd för uppfallningen att kväve är begränsande näringsämne för fotosyntesen i marina ekosystem, är principiellt felaktig. Även om man påstår det, så har faktiskt ingen visat att kväve är begränsande. Det är ju inte detsamma som all kväve inte skulle kunna vara begränsande, det innebär bara all vi saknar kunskap om det är det ena eller det andra som gäller. Den moderna närsaltekologins grundläggare, Alfred Redfield, ansåg att kväve aldrig kunde bli begränsande på grund av att ekosystemet har en inbyggd mekanism som vid eventuellt underskott hämtar kväve från atmosfärförrådet, det som kallas kvävefixering och för jordbrukaren är en välbekant process genom bakterier i ärtrötter. Kväveteorins upphovsmän ville hävda att Redfield överskattat fixeringens betydelse. Men detta grundade de återigen på sina observationer av, som de själva kallade det, den närvarande mängden av kväve. Och det har vi ju nu konstaterat att den representerar bara ett mellanlager i ett flöde och kan inte användas som bevis för bristande kvävetillgång. I själva verket är all biologisk produktion på land och i hav beroende av kvävefixering, antingen biologisk eller industriell. Kvävets kretslopp atmosfärbiosfär, fixering-fotosyntes-nedbrytning-denitriflkation, är helt enkelt ett mått på livsprocesserna på vår planet.
Exempel på att marina ekosystem kompenserar bristande tillförsel av kväve förhållande till fosfortillgången har lämnats av S.V. Smith, professor i oceanografi vid universitetet på Hawaii. Han undersökte laguner omgivna av ökenartad mark, där det alltså i stort sett saknades tillförsel från land. Närsalter tillfördes därför istället genom inblandning med djupvatten utanför lagunerna. Här kom alltså tillförselkvoterna att vara desamma som haltkvoterna och det vatten som blandades in i lagunerna hade låga N:P-kvoter. Smith kunde visa att trots detta så utnyttjades den tillgängliga fosforn helt under bildning av cellsubstans med normala N:P-kvoter. Kväve måste alltså ha tillförts genom fixering.
Exempel på storskalig kvävefixering i haven saknas inte. Mest känt är kanske Röda havet, vars färg kommer från en kvävefixerande organism (Cyanophyceae), men liknande fenomen finns beskrivna från alla delar av världshaven. Östersjöns kvävefixering är välstuderad. Det bör observeras att de högsta fixeringsvärdena har konstaterats i de södra delarna där Polen och fd. Östtyskland släppt stora mängder orenat och följaktligen fosforrikt avloppsvatten. Vissa kvävefixerare är giftiga och det är alltså inte god miljöpolitik att stimulera fixerande organismer.
För att sammanfatta: De metoder, som hittills använts för att visa att kväve är det begränsande ämnet i våra kustvatten, kan av principiella skäl inte godkännas. Det finns alltså inga undersökningar som visar att kväve är det begränsande ämnet. Det vi vet om kvävefixering i havsområden talar för att den processen kompenserar ett eventuellt kväveunderskott relativt fosfor i tillförseln till ett havsområde. Principiellt kan vilket nödvändigt ämne som helst göras till det begränsande, men allt talar för att försök att göra kvävet begränsande blir omöjliga genom ekosystemets komnensationsmekanismer. Ett överskott av kväve i form av nitrat utgör utan tvekan ett reservfbrråd av syre som kan försena inträdandet av sulfatbaserad oxidation och svavelvätebildning.
I bästa fall utgör försöken med att flytta denitrifikation från recipienterha till reningsverken eller dammar en meningslös åtgärd, i sämsta fall är det en direkt miljöskadlig åtgärd. Risken för eutrofiering av kustvattnen kan inte användas som skäl till att lägga skatter på handelsgödsel eller till krav på att bönderna skall lägga ner tid och kostnader på att minska utsläppen av kväve. Låt jordbruksekonomin styra kvävehanteringen!


Johan Söderström
var Fil.dr., docent i marin botanik, 1975-1988 var han byrådirektör med ansvar för vattenvården i Göteborgs och Bohus län.
Johan Söderström 1996. The significance of observed nutrient concentrations in the discussion about nitrogen and phosphorus as limiting nutrients for the primary carbon flux in coastal water ecosystems. Sarsia 81:81-96
http://www.vliz.be/imisdocs/publications/31805.pdf 

23 juli 2014

Pamparna tror på Pampasarealer i Sverige

Ledaren i senaste numret av Lantbrukets affärer tror också på kväveteorin. Argumenterar för att bönderna har blivit mer träffsäkra på att ge vad grödan kan ta upp och alltså har minskat kvävets bidrag till Östersjöns algblomning.
(Finns att läsa i nedan länk/artikel med titel: Sila mygg och svälja bistånd.
http://www.lantbruketsaffarer.se/Artiklar/Debatt/tabid/1325/ItemId/1054/View/Details/AMID/3191/Default.aspx)

Den där tagelskjortan sitter tydligen tight på den bondekollektiva kroppen. Den måste förmodligen klippas loss, men var finns den sax som klipper tagel. Det räcker nog inte med en ullsax?

Sedan finns där en intervju med ett kansliråd Hans Rolandsson, som säger att regeringen satsar på "aktiva bönder". Och bryr sig inte längre så mycket om odlingshinder i form av stenmurar och liknande. Bort med stenmurarna och gör åkrarna ännu större. Vilket innebär mindre möjligheter för exempelvis fåglar att hålla nere skadeinsektstrycket. Alltså mer bekämpningsmedel - jobba mot naturen istället för i samarbete med naturen, är alltså dagens melodi.

Och det tror de på landsbydsdepartementet ska förbättra ekonomin i svenskt jordbruk?

Hur vi än gör så kan vi i Sverige inte skapa en Prärie eller ett Pampas att bedriva storskalig odling på. Hur dumt som helst att tro att vi ska rädda ekonomin i svenskt jordbruk genom att föröka tävla med länder som har helt andra förutsättningar på den globala marknaden.

HR


http://www.lantbruk.com/kronikor/maste-handelsgodsel-radda-ostersjon
http://www.huffingtonpost.com/2014/07/21/beef-environmental-impact_n_5599370.html

22 juli 2014

Tiderna går igen

När de sydsvenska statskonsulenterna skulle "styra upp" jordbruket i Norrland på sena 1800- talet så förskräcktes de över att norrlänningarna hade så dålig disciplin på sin djurhållning.
Bland annat stördes de högeligen av böndernas vana att låta ungdjuren gå fria och låtas bli betäckta vid, enligt de nymodigheter som man hade söderut, alldeles för låg ålder.
Man hade söderut fått för sig att kvigorna skulle vara minst två år gamla vid första kalvningen. Gärna tre år....
I norra Sverige, ja, troligen även i andra delar av landet, men det är särskilt noterat att de då nyligen uppmärksammade norrländska bönderna hade denna vana. Att låta djuren para sig när de själva ville...

Det blev naturligtvis förändringar. Då vi lever i Sverige och myndighetsbeslut, hur galna de än är, alltid genomförs. För den norrländska boskapen hade det ingen betydelse. Kvigorna fick vänta några månader på sin tjur bara...

I södra Sverige utvecklades detta till ett problem.
Modet inom boskapsskötseln gav att dräktiga kvigor därmed var fullvuxna kor vid första kalvningen. Tre år vid första kalvningen blev vanligt framåt mitten av 1900- talet.
Ja, är inte det bra, undrar man då...?
Inte riktigt! Av två orsaker.

När kon blir äldre, utan att ha kalvat, stelnar ligamenten i korset, de ligament som vid kalvningen skall göra kalvningen mjukare för kon. Det blir helt enkelt en svårare kalvning. När kon är yngre vid första kalvningen skapas förutsättningarna för kons fortsatta situation vid framtida kalvningar då ligamenten blivit anpassade!

Den andra faktorn är att man därmed kunde använda djur som nedärvde stora kalvar då inget krav på att yngre, icke fullt utväxta kvigor skulle klara kalvningar. Det i sin tur resulterade i att man hade mycket svåra kalvningar i stort sett överallt i svensk kreaturshållning i slutet av 1960- talet. (Vilket jag själv varit med om)
Utom då hos Fjällrasen. Som hade kvar det mesta av sin gamla tradition, trots centrala krav från de inkompetenta statskonsulenterna.

Idag, som går att läsa i nedan länk, har svenska myndigheter tagit upp 1800-talets ambitioner - att detaljreglera svenska djurägares arbete. På samma inkompetenta sätt. Med samma resultat framöver, givetvis.
Men med en skillnad. Man ger yrkesförbud om bonden inte inrättar sig i ledet.
Som i nedan länk...

http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/kvinna-vagrar-acceptera-beslut-jag-blir-sjuk-om-de-tar-mina-djur(4374581).gm

21 juli 2014

Bernt Eriksson på fb

Jag har skrivit en artikel till svt.opinion. Blev inspirerad av lantbrukaren som kritiserade LRF och deras uteslutning av SD. Frågan blir ju vad demokrati egentligen är?
I Huvudsak - dock nedkortat skrev jag följande (mkt osäkert om de vågar ta in det):

Djurskyddsbestämmelserna gäller kontroll över människorna genom djuren.
Socialismen (där jag inkluderar nationalsocialismen) och kapitalismen gynnas av den typ av lagstiftning vi har i Sverige och som exemplifieras utmärkt av svenska djurskyddsbestämmelser. 

Genom stor detaljrikedom så regleras mängder av frågor som kan mätas med linjal och som grundar sig på akademiskt illa grundade gissningar vad som kan vara farligt för djuren. 
Denna typ av regleringar möjliggör att du kan anställa billig arbetskraft, som med väldiga maktmedel, kan skickas ut till djurägare och göra sina bedömningar och mätningar. 
Jag har läst många kontrollrapporter och beslut från länsstyrelserna de senaste fyra åren och slås av den nästan undantagslösa bristen på kompetenta utlåtanden om hur djuren faktiskt mår. 
I EU:s djurskyddsstrategi för 2012 – 2015 anges bl.a: " Kommissionen vill framför allt förbättra utbildningen av personal som hanterar djur och se till att djurskyddsinspektioner inriktas på djuren själva istället för på deras levnadsmiljö. 
Detta skulle ge jordbrukarna bättre verktyg att avgöra hur deras djur faktiskt behandlas". 

Direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur, "animaliedirektivet" uttrycker tidigt i sin ingress att "Dessa principer omfattar bestämmelser om byggnader, foder, vatten och skötsel som är anpassade till djurens fysiologiska och etologiska behov och i enlighet med beprövad erfarenhet och vetenskaplig kunskap". 
Fokus ligger på anpassning till djurens behov och i enlighet med erfarenhet och vetenskaplig kunskap. 
Jag har inte sett en djurskyddshandläggare vara i närheten av vare sig erfarenhet eller kunskap som anges. 
DÄREMOT HAR JAG SETT MÅNGA AV DEM UNDERTECKNA BESLUT OM OMHÄNDERTAGANDE AV DJUR! 
En styggelse som saknar lagstöd då EU-rätten gäller före svensk lag för lantbrukets djur och det i Kontrollförordning 882/2004 framgår av dess artikel 54 att åtgärder skall vidtas på plats på djurägarens bekostnad.

Sveriges närmast totala ovilja att anpassa sig efter EU-rätten är övertydlig och torde ha sin grund i att EU-rätten har ambitionen att skydda djuren genom klara och enkla regler medan svensk lagstiftning syftar till att ha medel att utöva kontroll över människor!

Jag kom in på detta med djurskyddsfrågor för snart fyra år sedan då jag åtog mig att försöka hjälpa Stig-Anders Svensson, "Hästmannen", vilket visat sig fruktlöst till dags dato. 
Igår var jag hos honom med min vän och samarbetspartner Ulf Pettersson då vi börjat arbeta på en skrivelse till EU-kommissionen i hans sak. Både jag och Ulf har anmälningar mot Sverige som behandlas av EU-kommissionen men vi siktar nu högre för att sprida kunskap om vad som pågår i Sverige.
EU-rätten är på ett annat plan då den genom sin domstol ger mycket tydliga och klara domar och där det ständigt sker avstämning mot rättigheterna som är inskrivna i Unionsstadgan, som inkluderar Konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket i sig kräver att medlemsländernas myndigheter och domstolar skall följa EU-rätten. 
Det gör vi inte – jag har massor av beslut där Högsta Förvaltningsdomstoen helt ignorerar EU-rätten och det utan motivering!
Eftersom förvaltningslagen anger i sin 1 § att de skall granska "handläggningen" av beslut hos myndigheterna så har de helt enkelt inte behörighet att pröva skuld- och bevisfrågor. 
Varför tror du att lagstiftaren väljer att ha särskilda sanktioner som djurförbud och omhändertagande av djur och besluten sedan får överklagas till FÖRVALTNINGSDOMSTOL? 

I flera år, med en särskild skrivelse till ordförande Mats Melin vid Högstan Förvaltningsdomstolen, så ignoreras helt mina åberopanden av § 24 b i djurskyddslagen som anger att överträdelser av bestämmelserna i skall beivras genom anmälan till polis/åklagare. 
Inte ens svensk lag respekteras! 
Tittar man på 36 § så innefattar det även överträdelser av Jordbruksverkets föreskrifter! JO har gett mig helt rätt i sak genom sitt beslut i december 2013, dnr 6281-2012, men inte ens det biter på våra myndigheter och förvaltningsdomstolar!!! Rent lagtrots! Allt för att hålla på att "Staten har aldrig fel".

Har du kommit så här långt i texten kanske du hoppar till lite! 
Den 24 november 1933 undertecknade Adolf Hitler en djurskyddslag som har samma upplägg som sedan djurskyddslagen fick 1988. Max två års fängelse om du döms straffrättsligt för vanvård/misshandel av djur men sedan kommer finesserna med "lokala myndigheter" som får besluta om omhändertagande av djuren och om djurförbud. 
Det bygger som sagt att kunna komma åt människorna genom deras djur.
Många tycker att det är ekonomiskt oförsvarligt att bedriva ett lantbruk som Hästmannen och det måste finnas åtgärder för att få stopp på det så att mark och skog kan ekonomiseras på ett bättre sätt. Grannen som investerade lite väl hårt i sin mjölkproduktion så att beten exempelvis inte räckte till var det nog en nagel i ögat på. Det är känt att den grannen (numera avliden) låg bakom huvuddelen av anmälningarna mot Hästmannen.

Ni vet väl att länsstyrelserna informerar öppet om att göra anonyma anmälningar, vilket var en styggelse när jag jobbade som polis och åklagare i min ungdom.
Vilket samhälle vill du leva i? Tänk efter noga och ta till dig att vi faktiskt har de politiker vi förtjänar. 
När något är fel måste vi helt enkelt uppamma modet att påpeka felen och samtidigt försöka nå en fredlig dialog hur vi kan komma framåt. 
Det stora problemet är att våra media är så hårt styrda att de inte heller våga skärskåda obekväma sanningar. 
Det är tungt motstånd, men ingenting är omöjligt om man ger sig den på något. 
Tänk bara på de miljoner människor som offrat sina liv för demokratin! 
Ska vi tillåta att dagens politiker får undergräva detta?

Bernt Eriksson 

Livet efter mjölkkvoterna

Inom kort går ett "gammalt" system i graven.
Det europeiska mjölkkvotsystemet.
Det som infördes någon gång för länge sedan för att bromsa den europeiska "mjölkfloden".
Och som idag, och framöver (?), med vår globaliserade handel inte längre fyller någon funktion.
En omdiskuterad administrativ konstruktion, vars kulturella slagsida blivit dåligt belyst i svensk debatt. Då vi som vanligt mest sysslat med navelskådning även i denna udda fråga.

Ett exempel, av nästan komiska dimensioner, är mjölkkvoternas nationella effekter inom EU.
När systemet infördes, långt innan Sverige blev EU - medlem, så krävdes information om hur stor mjölkproduktionen var i de olika EU- staterna. Så varje land fick i uppgift att införskaffa nationell statistik. I ett land som Sverige har siffran varit solklar sedan 1920 - talet.
Men i länder som Italien hade man ingen aning om hur läget var.

Därför genomförde italienska myndigheter en landsvid undersökning. Problemet var att den italienska allmogen misstänkte att det var skattemyndigheterna som var ute och spanade, så statistiken blev "något" missvisande.
Kvoterna infördes med den insamlade statistiken som grund.
Efteråt insåg man att siffran på mjölkproduktionen i Italien, det som gav Italiens landskvot, enbart hälften av landets egentliga mjölkproduktion.
(Myten om italienarnas låga mjölkkonsumtion kanske uppstod då?)

Det innebar att Italien därmed överskred den tillåtna mjölkkvoten varje år sedan dess.
Med nationella böter som resultat. Böter som skulle spridas ut bland landets mjölkbönder.
Något som aldrig skett....
Så det är inte bara marknaden som blir förståndigare utan även byråkratin blir rimligare av nymodigheterna...

Däremot skapas givetvis nya problem.
Enligt nedan länk, från Irland, uppstår nu en konflikt mellan exportörer av mjölk och lokala producenter av konsumtionsmjölk. Som måste upp till debatt.
Ungefär som skillnaden mellan Arlaproducenter och de mindre mejeriernas leverantörer.
Där debattören undrar hur den lokala marknadens behov skall täckas framöver.
"In this context, how can we be sure that there will always be adequate amounts of quality, locally produced fresh milk to cater for consumer needs all year round?" he asked."

Man kan också fundera på det förhållande att Irland redan genomgått den snabba bantning av antalet mjölkbönder som Sverige troligen ännu inte genomgått.
Blir svenska folket måhända beroende av import av mjölk framöver?

http://www.agriland.ie/news/fresh-milk-producers-worried-future-says-ifa/

En levande landsbygd eller ett jävla liv på landet

En mycket informativ artikel i Lantbrukets affärer handlar om statsbidrag till NGO.
(Wikipedia - NGO (non-governmental organization) kan syfta på: Icke-statlig organisation, en organisation utan statliga band, som kan verka antingen ideellt eller ...)

Svenska NGO verkar inte vara så mycket NGO.
Enligt nedan länk.
Inte så konstigt att tillvaron ser ut som den gör.....
Särskilt i ankdammen.

"På LRF-stämman i maj sammanfattade LRF Östergötlands ordförande Peter Borring i en mening, det dödläge rela­tionen mellan LRF och SNF hamnat i.
"Visst kan vi hitta gemensamma mål med SNF, som en levande landsbygd. Men SNF vill befolka den med varg­kramare och vi med folk som sköter betesdjur", sade Borring."

Eller utryckt enligt Arvid: "En levande landsbygd eller ett jävla liv på landet"!

Redaktören, Sven-Olov Lööv, avslutar med en klassiker:
"Det nybildade SNF:s första insats år 1909, var att få odlingslandskapet på Ängsö i Stockholms skärgård förklarad som nationalpark. Torparen som skött åker, äng och hage fick flytta för att landskapet skulle bli ännu fagrare. Allt växte igen och några årtionden senare fick buskaget Ängsö hårdrestaureras. Frågan är hur mycket klokare SNF blivit sen dess?"

Vid ett tillfälle kom Maud Johansson (Forum Syd) i delo med dåvarande statsrådet Pagrotski och uttryckte sympati för idéer från Via Campesina.
Pagrotski ströp debatten snabbt genom att påtala vem som betalade hennes verksamhet.
Så det där med NGO är inte så mycket värt, särskilt i Sverige.

20 juli 2014

Klimatförändringen

I nedan länk hänvisas till en intervjuundersökning av ett antal svenska lantbrukare.
En intervju om deras uppfattning om klimatförändringen.
En obehaglig inställning till bönder noteras.
Bönder, denna illitterata grupp i samhället, som inget förstår.
När de egentligen förstår hela problemet.

Förändringarna i svenskt lantbruk sker ganska långsamt, jämfört med platser på planeten där man redan är på odlingsgränsens utkant.
Det framkom tydligt om man istället läste igenom vad bönderna uttryckte!
Istället för att insinuera deras okunnighet och bondska dumhet.

Därför är årliga vädervariationer av större betydelse för svenskt lantbruk än längre perspektiv!
Den dagliga politikens påhopp och marknadens variationer har betydligt större inflytande på böndernas dagliga liv och även på längre sikt.
Då förändringar på sikt givetvis får balanseras den dagen då det uppstår problem.
Längre än så kan ingen planera, men hur skall miljöalarmister inse det?

Några hade givetvis märkt av vissa förändringar, en något längre odlingssäsong.
Något som sker över hela norra halvklotet. Vilket innebär att vissa grödor som tidigare odlades på sin norra möjliga kant, flyttat något norrut. Alltså inget uppseendeväckande.
Dessa vardagliga konstateranden störde redaktören på nedan webbsida såpass att ironin över verklighetens insikt inte gick att bromsa.
Men nu är det så att bönder lever i verkligheten och inte i forskarnas projektvärld.

http://www.klimatupplysningen.se/2014/07/06/svenska-bonder-tror-inte-pa-klimatalarmismen/

19 juli 2014

Hittat på fb

Det här är berättelsen om en familj vars djur omhändertogs av Länsstyrelsen, inte bara en gång, eller två gånger, utan tre gånger. Det är berättelsen om hur djurskyddslagar missbrukas för att misshandla djurägare både fysiskt och psykiskt.

Vi kan kalla dem Peter och Åsa, de är driftiga entreprenörer i jordbrukssektorn. De ser möjligheter där andra ser problem och lyckas med sina talanger driva och leva på sitt företagande i en bransch som ofta brukar förknippas med låg lönsamhet och avveckling.

Historien om Peter och Åsa började för drygt 10 år sedan när Åsa hyr ett stall och bedriver hästuppfödning. Stallet är stort och en av grannarna frågor om deras kaniner får bo en del av stallet under vintern. För Åsa är det inget problem att titta till kaninerna när hon ändå spenderar en stor del av tiden i stallet. Hästuppfödningen växer och paret bestämmer sig för att flytta till en större fastighet. I god tid informeras grannen om att de måste ta ansvar för kaninerna när Åsa flyttar sin verksamhet. Grannen är införstådd om vad som kommer att hända och säger att de kommer att ta hand om kaninerna. Paret flyttar sina hästar till det nya stallet.

Efter en tid i det nya stallet kontaktar djurskyddsinspektörerna Åsa för att informera henne om att hon lämnat flera kaniner och ett stort antal katter efter sig i det gamla stallet och att hon därmed begått ett brott mot djurskyddslagen och att hon fått ett livslångt djurförbud. Åsa är förkrossad och försöker med alla medel förklara att det inte var hennes djur. Ingen tar någon hänsyn till detta, istället beslutas om att omhänderta Åsas hästar, värderade till 2,5 milj kronor. I ett slag har Åsa inte bara förlorat sina älskade djur utan även sitt levebröd och företag. Smällen är så kraftig att Åsa aldrig reser sig igen och blir den driftiga och företagsamma kvinna hon en gång varit. Hon känner sig osäker bland människor och kan inte lita på främlingar. Hon blir sjukskriven och förtidspensioneras så småningom.

Men Peter har ännu inte anklagats för något djurskyddsbrott. Han kan fortsätta sin framgångsrika verksamhet så länge Åsa inte hanterar djuren på något sätt. Allt fungerade bra i några år, ända tills den dag då anonyma anmälningar började komma där Åsa anklagades för att hantera djuren. Djurskyddsinspektörerna ingriper direkt och omhändertar alla djuren. Peter överklagar beslutet och vinner i Förvaltningsrättens ALLA tre instanser! Det vill säga omhändertagandet var felaktigt men trots detta får Peter aldrig tillbaka sina djur. Advokaten avrådde Peter att gå vidare och därmed reta upp inspektörerna ännu mer genom att kräva att få tillbaka sina djur. Genom detta felaktiga omhändertagande förlorade Peter djur till ett värde av 2 miljoner kronor. Eftersom han vunnit i domstol och inte fått något djurförbud bestämde sig Peter för att skaffa nya djur så att han även fortsättningsvis skulle kunna driva sitt företag.

Nu hade Peter och Åsa varit med om två djuromhändertaganden. De hade drivit sin sak i den rättsliga snårskogen och lärt sig att man alltid måste vara på sin vakt. Från och med denna dag veterinärbesiktades alla djuren varje månad. Paret sparar alla besiktningsprotokoll, alla kvitton och alla dokument som kan styrka deras god djurhållning. Djuren fotograferas dessutom regelbundet för att säkerställa bevis i fall något liknande skulle inträffa igen. Peter anpassar sina arbetstider så att han kan sköta om djurens omsorg och utfordring dagligen. Han anställer personal som sköter djuren de gånger han själv inte kan göra det. Allt detta för att ingen någonsin mer skulle anklaga dem för att det är Åsa som hanterar djuren. Åsa vågar inte heller vara utomhus de gånger Peter är frånvarande från hemmet. Hon håller sig inomhus för att inte någon ska kunna misstänka att hon varit i närheten av Peters djur.

Men plötsligt inträffade det fasansfulla! En av Peters hästar insjuknar och veterinär tillkallades. Det visar sig att hästen fått en mördarbakterie som gjort att ett sår inte kunde läka trots veterinärbehandling. Enda lösningen var att avliva hästen kommande fredag. Veterinären och Peter var i kontakt med slaktbilen som skulle hämta den avlivade hästen för att säkerställa att den skulle komma samma dag. På något märkligt vis så skedde ett missförstånd och bilen kom inte förrän på måndagen. Detta innebar att hästen låg död på gårdsplanen under en presenning hela helgen. Naturligtvis var det någon som uppmärksammade detta och gjorde en anonym anmälan till Länsstyrelsen.

Olyckan kommer sällan ensam brukar man säga och det var sanningen även här. Ännu en häst insjuknade och Peter körde denna till veterinärstationen för undersökning. Detta sto var dräktigt och hade gått i samma hage som den nyligt avlivade hästen. Veterinären konstaterade att även denna häst hade mördarbakterien och måste avlivas omgående, vilket skedde. Eftersom två hästar drabbats av denna hemska bakterie började Peter undersöka vad som kunde vara källan till denna bakterie. Prover togs av marken men det kunde aldrig fastställas hur det hela gått till.

I samma veva som detta inträffade, dvs hösten 2013, kom djurskyddsinspektörerna på besök med anledning av den anonyma anmälan som inkommit om den avlivade hästen på gårdsplanen. Vid denna tidpunkt var inte Peter hemma utan inspektörerna talade med Åsa som genast ringde Peter. Peter uppmanade inspektörerna att återkomma en annan dag när han själv kunde var hemma men de vägrade. De ville promt göra en kontrollbesiktning av fastigheten och djurhållningen. Åsa kunde inte följa dem ut till djuren på grund av sitt djurförbud så inspektörerna fick gå själva. Stallet var under renovering för att det skulle anpassas och bli godkänd enligt gällande regelverk. Inspektörerna anmärkte på förhållandena i stallet och tog ingen hänsyn att ombyggnationer skulle genomföras.

En vecka senare kom inspektörerna på ytterligare ett besök. Denna gång klagade de på att hästhagarna var för små och att ingången till lösdriften var för smal och att lösdriften inte var tillräckligt stor för 7 hästar. Peter var med vid detta besök och blev ursinnig eftersom han var väl bevandrad med lagstiftningen och regelverket på grund av den rättsliga process han drivit tidigare. Han visste att det inte fanns någon lag som sa att en hage ska ha en viss storlek. Djurskyddsinspektören stod på sig och hävdade att det visst fanns det. Då ringde Peter Jordbruksverket och fick klara besked från deras expert. Hagarnas storlek finns inte fastslaget i någon lag utan det är endast rekommendationer. Detta tålde inte inspektören som genast gav svar på tal "Du ska inte tala om för mig vad det är som gäller! Det är jag som bestämmer! Och du kommer inte att kunna sätt emot!".

Vis av sin tidigare erfarenhet så visste Peter att han nu fått problem. Denna inspektör skulle inte ge sig och för att förhindra ännu en rättsprocess kontaktade han en advokat.

Till saken hör att djurskyddsinspektören mätte en hästhage till måttet 7 m x 6 m när den egentligen var 30 m x 40 m - dvs en rejäl felmätning! Även ingången till ligghallen på 80 m2 ansågs vara för smal och mättes till 2,2 m när den egentligen var 3,5 m och fullt tillräcklig. Att hagen till lösdriften var för liten enligt inspektören är även det uppseendeväckande då de sju hästarna gick i en hage på 4 hektar! Allt detta finns dokumenterat, dvs alla felmätningar och felaktiga påståenden!

Den nu inkopplade advokaten får fullt upp och en intensiv brevväxling sker mellan advokaten och Länsstyrelsen. Det hettar till i luften och Peter och Åsa börjar känna hur orosmolnen närmar sig. Månaderna går sakta fram och ett nytt år välkomnas. Någon gång vid denna tidpunkt bestämmer sig myndigheterna för att omhänderta Peters djur. Fortfarande är Peter helt ovetande om detta och livet går sin gilla gång.

Peter sköter om sina djur precis som han alltid gjort och alltid kommer att göra. Han åker till grannen tidigt en morgon för att hämta grovfoder till djuren med sin lastbil. Lastbilen är stor och gårdsplanen liten. Därför parkerar Peter lastbilen på infarten när han går in till huset för att äta frukost vid 8-tiden. Denna dag är han ledig från allt annat arbete och har planerat att ordna med olika saker på gården. Vid 9-tiden när han ska gå ut till djuren för att avliva några smågrisar, vilket var inplanerat sedan en tid tillbaka, öppnar han ytterdörren för att gå ut och möts av en polis som står utanför och säger att han ska omhänderta samtliga djur. Peter kan inte riktigt ta till sig informationen utan säger åt polisen att hans djur inte ska lämna gården. Han är chockad och fortsätter mot grishuset för att förbereda avlivningen av grisarna. Då kommer ytterligare en polis och ropar till honom att han ska flytta på lastbilen som står på infarten. Nu börjar Peter bli irriterad och säger åt poliserna att det tänker han inte göra. Plötsligt kastar sig poliserna över honom och en av dem tar stryptag på Peter. I turbulensen som uppstår avlossas bultpistolen som Peter burit med sig för att avliva grisarna. Skottet träffar en av poliserna i byxbenet, utan att denne blir skadad. Därefter släpas Peter till en väntande polisbil. Peter frågar vad det handlar om och vad han är anklagad för. Ingen svarar på dessa frågor. I nästa ögonblick ser han hur flera poliser släpar Åsa till en annan polisbil. Hon är lerig och smutsig på kläderna efter det att fyra poliser anfallit henne och suttit på henne. Fortfarande vet han inte vad som händer med dem och varför polisen beter sig på det här viset. Han hör poliserna tala med varandra utanför bilen "vi hanterar dem som om de vore fyllon". Sedan körs paret till polisstationen för förhör.

Till saken hör att det är ett mycket stort antal poliser som omringat Peter och Åsas fastighet. Det är i stort sett samtliga poliser som finns i trakten, nämligen 24 poliser och 7 befäl! Polisinsatsen var således mycket stor, mycket större än vad polisen brukar avsätta till kriminella ligor och hustrumisshandlare eller inbrottstjuvar osv.

Under hela dagen förhörs paret utan att ha en aning om vad som händer där hemma med djuren. Grannarna har berättat för dem efteråt att det var kalabalik på gården. Hästarna rymde och flera djur sprang till skogs (fortfarande springer 3 grisar förvildade i skogarna). Flera hästar skadades under lastningen vilket dokumenterats av veterinär. Även parets 16-åriga dotter fick polisbesök på skolan. Hon blev förhörd ovetandes om vad som hänt hennes föräldrar eller hennes hästar! Utan någon förälder vid sin sida förhörs ett barn av polisen! I skolan! Inför alla klasskamrater!!!!

På kvällen när två vänliga poliser skulle åka hem erbjöd de Peter och Åsa skjuts hem till bostaden. Huset var olåst och allt upp och ner vänt. Allt var genomsökt och lämnat huller om buller. Huset var tomt och inga djur fanns kvar (förutom dem som chockade gömt sig i skogen).

Nå vad var det då för brott Peter och Åsa begått? Vilket brott var så hemskt att Länsstyrelsen beslutat att omgående omhänderta samtliga av Peters djur? Ja det undrar Peter fortfarande! Han har frågat vilket djurskyddsbrott han är skyldig till men inte fått något svar. Han har frågat vilket djur han vanvårdat men inte fått något svar.

Det enda myndigheterna hänvisar till är att Åsa skrivit under ett kvitto! Ett kvitto som veterinären ville ha undertecknad av en myndig person! Ett kvitto från veterinärens besök på gården då hästen avlivades! Avlivning som skedde en dag då Peter på grund av sitt arbete inte kunde vara hemma när veterinären kom. Det var Åsa och dottern som tog emot veterinären. Dottern hjälpte veterinären med avlivningen, men på grund av hennes ringa ålder fick hon inte skriva under kvittot, så det gjorde Åsa. Denna underskrift föranledde således myndigheterna att utsätta Åsa och Peter för ett tredje djuromhändertagande. Dessutom fick Peter djurförbud och tvingades att avveckla sin lönsamma verksamhet.

Även djuren blev förlorare trots att allt detta handlar om djurskydd. Fem hästar avlivades! Skattebetalarna är också förlorare som fått bidra med sina surt förvärvade skattemedel till denna häxjakt på djurägare. Skattemedel som skulle ha kunnat gått till viktiga saker som skola, vård och omsorg. Områden där det ständigt finns för lite resurser!

Den enda vinnaren var den polis som såg till att få en av hästarna till sin dotter. En dotter som var skolkamrat med Peter och Åsas dotter. En dotter som fick sin klasskamrats fina häst helt gratis!

Nu inväntas rättegången och Peter är positiv och tror att han kommer att vinna igen! Om du tycker att det här är galet ställ våra politiker mot väggen och fråga dem om det inte är dags för en förändring!


https://www.facebook.com/groups/234995250036847/permalink/267725203430518/

Riktig mjölk rena hälsodrycken

Ja, för mig så är detta givetvis ingen nyhet...
Men för Livsmedelsverket måste det nog vara det.

http://sciencenordic.com/farm-life-beneficial-pregnant-women

Okunnighet och vidskepelse inom politiken

Om okunnighet och vidskepelse blir politiska ledord hur påverkar det då samhället framöver?
Det har jag funderat på, särskilt inom lantbruket där politikens totala låsningar i en sekellång konflikt mellan landsbygdsbefolkningen (mest bönder) och stadsbefolkningens hatkärlek mot landsbygden. Särskilt idag då stadsbefolkningen definitivt har den politiska makten. För de politiska åtgärder som drabbat lantbruket de senaste fyrtio åren har inte alltid varit biologiskt motiverade! Även om det så påstås! Istället har de politiska skrönorna staplats på varann till en fullständigt omöjlig sörja av argument och slutsatser som blivit nästan omöjligt att reda ut.
Okunnigheten och vidskepelsen har blivit fullständigt kompakt så att det är totalt omöjligt att sticka hål på en etablerad politisk "sanning".
I nedan länk till en ledare i socialdemokraternas Aktuellt i politiken så beskriver ledarskribenten Anne-Marie Lindgren sin okunnighet och vidskepelse angående vår livsmedelsförsörjning.
http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&ledare=1778

När man beskyller någon för okunnighet och vidskepelse så krävs det naturligtvis att man påvisar hur det ligger till. Att kunna påpeka vari okunnigheten är. Men ibland går det för långt. Var skall man börja när okunnigheten är närmast total och döljs under ett resonemang som verkar initierat?
När vederbörandes politiska motståndare, som borde veta bättre, tycker att resonemanget är bra.
http://staffandanielsson.blogspot.se/2014/07/varldens-renaste-jordbruk-tvingas-till.html

I ledarens första stycke utgår man från ett politiskt axiom. Att jordbruket är ansvarigt för Östersjöns algblomning. Något som faktiskt blivit nedtonat av de myndigheter och forskare som syns i media idag. Men som fortfarande är ett politiskt axiom. Det är därmed det grundläggande misstaget i all jordbruksdebatt. En naturvetenskaplig missuppfattning som inte åtgärdats. En fyrtioårig missuppfattning som ingen vågar peta hål på. Därefter staplas problemen på varann.

Att ekologiskt jordbruk uppfanns av miljöskäl, för att minska påverkan av jordbruket på omgivande natur. Så var det inte. Det uppkom för att livsmedel framtaget med mycket kemikalier ifrågasattes av folk. Det ekologiska sambandet i debatten uppkom senare. Men med det moderna kemikaliejordbruket som mallen! Därmed är inte ekologiskt lantbruk ett alternativ utan en administrativ konstruktion. Det är inte ens en konsumentkritisk rörelse längre...

I nästa stycke, om de tekniska kraven och förutsättningarna inom lantbruk, upprepas en annan skröna. Den om lantbrukets enorma behov av traktorkraft. Om gigantiska tekniska krav.. Det är en väldigt modern inställning. Ingen idag kan tänka sig att "jobba med naturen" utan alltid mot naturen, att betvinga naturens krafter. Det urbana samhällets akilleshäl. Naturligtvis är en ytterligare teknifiering av människans kontakt med naturen oundviklig enligt vår tids tänkande.
Allt annat måste vara rent primitivt och reaktionärt, i bästa fall bara naturromantik. Så där bygger ledarskribenten vidare på sin vidskepelse och sina politiska låsningar.

I nästa stycke fortsätter ledarskribenten att stapla påstående på varann och nu är muren av okunnighet och vidskepelse så kompakt att det inte längre är meningsfullt att fundera på texten.
"Men man måste reda ut målkonflikterna och hitta en sammansättning av åtgärder som inte slår ihjäl varandra och slutändan kanske syftet med förändringarna", avslutar ledarskribenten med.
Jo, precis. Då måste man börja i rätt ända!
Fundera på biologiska samband och hur det stämmer med politiska beslut.

18 juli 2014

JD 4020

Den främsta symbolen för 1900 - talets amerikanska lantbruk måste vara John Deere 4020.

Det amerikanska familjejordbrukets mest populära traktor. Just under de åren då det amerikanska familjejordbruket stod på sin höjd!
(Jag har själv kört en sådan som dräng på tidigt 1970 - tal)

Idag är denna traktor ett populärt samlarobjekt.



Så här ser det ut när dagens ungdomar hittar farfars gamla 4020 ute i spenaten...




En del lägger ner mycket arbete på att piffa upp den...




Och en beskrivning i fabrikens museum.



Och dagens värde bland nostalgiska samlare.

All I Do Is Farm

17 juli 2014

RÅDETS FÖRORDNING (EG, EURATOM) nr 2988/95 av den 18 december 1995


 RÅDETS FÖRORDNING (EG, EURATOM) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Utfärdad i Bryssel den 18 december 1995.

"De oegentligheter och de administrativa åtgärder ochsanktioner som har samband med oegentligheterna anges i föreskrifter för olika sektorer i enlighet med dennaförordning."
Kommentar
Förordningen avser således tre saker, oegentligheter, administrativa åtgärder och sanktioner. I  oegentligheterinbegripes bedrägeri. Samtliga dessa tillämpas på jordbrukspolitiken, vilket innebär att de skall tillämpas på de olika stöden, vilket framgår av följande:
"De åtgärder och sanktioner som har antagits inom ramenför förverkligandet av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken ingår som en nödvändig del i bidragssystemen. De har ett mål i sig själva, vilket inte påverkar rätten för medlemsstaternas behöriga myndigheter att på det straffrättsliga området själva bedöma de berörda ekonomiska aktörernas beteende. Effektiviteten måste säkerställas genom att gemenskapsreglerna får omedelbar effekt och genom att samtliga gemenskapsåtgärder tillämpasfullt ut, när antagandet av förebyggande åtgärder inte harlett till att detta mål har kunnat uppnås."

" I enlighet med det allmänna kravet på rimlighet och medproportionalitetsprincipen, samt mot bakgrund av principenne bis in idem, finns det anledning att, med hänsyntill gemenskapens regelverk och de bestämmelser som anges i de särskilda gemenskapsregler som redan finns när denna förordning träder i kraft, fastställa lämpliga bestämmelser för att undvika en kumulation av gemenskapssanktioner av ekonomisk art och nationella straffrättsliga sanktioner som åläggs samma person för samma förhållanden."
Kommentar
De straffrättsliga sanktionerna finns således i medlemsstaternas egna lagstiftningar och de administrativa sanktionerna och åtgärderna återfinns i EU:s regelverk.



"Ett straffrättsliga förfarande kan, såvitt avser tillämpningen av denna förordning, anses vara slutfört om den behöriga nationella myndigheten och den berörde har ingått förlikning.
Denna förordning tillämpas utan att det hindrar tillämpningen av medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning."
Kommentar
Förordningen, d.v.s. de bestämmelser som anges i de olika rättsakterna har sin grund i den här förordningenskall således tillämpas i enlighet med vad som anges i nedanstående artiklar.

I avdelning I anges de allmänna principerna.
Artikel 1 handlar om oegentligheter som kan förekomma i de olika rättsakterna, exempelvis de olika stödförordningarna inom jordbrukspolitiken.
Artikel 2 handlar om att det skall ske kontroller av dessa,d.v.s. både vad gäller de oegentligheter och straffrättsliga sanktioner.
Artikel 3 anger vilka preskriptionsregler som skall tillämpas på oegentligheterna och åtgärderna som kan tillämpas.
AVDELNING II avser de administrativa åtgärderna och sanktionerna. I artikel 6 i denna avdelning anges hur man skall förfara när det förekommer både straffsanktioner i de nationella lagstiftningarna och åtgärder och sanktioner som förekommer i de olika jordbruksstöden och som avser samma händelse.

I de enskilda jordbruksstöden förekommer både åtgärder och sanktioner och straffrättsliga sanktioner. Ett exempel på detta är djurbidragen:
I förordningen (EG) nr 796/2004 förskrivs följande:
Artikel 59
Minskning och uteslutning avseende nötkreatur för vilka bidrag har sökts
1. Om det i fråga om en stödansökan enligt stödsystem för nötkreatur konstateras en skillnad mellan antalet deklarerade djur och det antal som fastställts enligt artikel 57.3, skall det totala stödbelopp som jordbrukaren är berättigad till enligt dessa stödsystem för den berörda bidragsperioden minskas med den procentsats som skall fastställas i enlighet med punkt 3, om inte mer än tre djur berörs av oegentligheterna.
Kommentar
Punkten 1 handlar således om oegentligheter som kan beslutas av den behöriga myndigheten, men här kan det också bli aktuellt med även straffrättsliga sanktioner exempelvis vid rena bedrägerier.

Ett straffrättsligt förfarande kan också bli aktuellt om kontrollen grundar sig på en förordning som föreskriver ett straffrättsligt förfarande och ett sådant föreskrivs när det gäller djurbidragen. Kontrollen grundar sig nämligen på förordningen (EG) nr 1760/2000 där ett straffrättsligt förfarande är föreskrivet.
I förordningen (EG) nr 1760/2000 återfinns bestämmelserna om märkning av nötkreatur som i Sverige motsvaras av Lag om provtagning av djur där de straffrättsliga sanktionerna är angivna.
I den svenska lagen om provtagning av djur föreskrivs föratt en sådan skall få utdömmas att det föreligger grov oaktsamhet eller uppsåt.
Det är därför vanligt att det inte föreligger misstanke om förseelse mot lagen om provtagning av djur, men att det däremot konstateras oegentligheter vad gäller djurbidragsstödet.
I bestämmelserna om djurbidrag föreskrivs exempelvis en viss avdragsprocent som skall beslutas om oegentligheten består av tre eller mindre antal nötkreatur och detta räknas inte som en sanktion.

TVÄRVILLKOREN
Samtliga tvärvillkor grundar sig enbart på straffrättsliga sanktioner. Det hänvisas direkt i verksamhetskraven till olika rättsakter från EU. En av dessa är förordningen (EG) nr 1760/2000 där de straffrättsliga sanktionerna återfinns i den svenska lagen om provtagning på djur.
Det är med andra ord det straffrättsliga förfarandet i den svenska lagen om provtagning av djur som avgör om det föreligger en tvärvillkorsöverträdelse.
En jordbrukare kan med andra ord ådömas både en straffrättslig sanktion och ett tvärvillkorsavdrag och i dessa fall är den behöriga myndigheten skyldig att följa vad som föreskrivs i artikel i artikel 6 förordningen (EG) nr 2988/95.
Ovanstående är särskilt uttryckt i punkten (57) i förordningen (EG) nr 796/2004 där det föreskrivs följande:
"I samband med tvärvillkoren får minskning av och uteslutning från stödbara tillämpas om jordbrukaren gjort sig skyldig till försumlighet elleruppsåt", vilket är detsamma som oaktsamhet eller uppsåtliga överträdelser av verksamhetskraven, d.v.s. ett straffrättsligt förfarande.

Detta innebär således att det krävs minst lagakraftvunnet strafföreläggande från åklagare eller  lagakraftvunnen dom från lägst tingsrätt för att man skall kunna besluta om etttvärvillkorsavdrag.
Den svenska tillämpningen av tvärvillkorsavdrag där de behöriga myndigheterna beslutar om tvärvillkorsavdrag strider därför direkt mot bestämmelserna i förordningen (EG) nr 2988/95.
Det innebär också att denna tillämpning strider mot bestämmelserna i stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 47. Den drabbade har helt fråntagits rätten att få sin sak prövad inför allmän domstol och rätten till biträde av försvarare.

Ulf Pettersson