24 januari 2015

En kommentar - en litania

"Utvecklingen" mot målet, ett Sverige fritt från jordbruk för livsmedelsproduktion (ersatt av "upplevelseindustri"), har åtminstone pågått sedan avregleringsbeslutet togs av Riksdagen 1990, i stor politisk enighet. Den som inte insåg konsekvenserna, för svenskt jordbruk, av det beslutet måste ju ha varit både blind och döv.

I det läget satte alla inom "näringen" (LRF är sedan 1971 en "näringspolitisk organisation" där industrin och bönderna, som företagare, är medlemmar på "lika villkor", som det heter) sin förhoppning till ett EG-medlemskap, som Ingvar C ansökte om ett år efter avregleringsbeslutet. Varför avregleringsbeslut 1990?Det kan man verkligen undra, med tanke på att (S:s) redan 1988 bestämt sig för att söka medlemskap i EG. Detta enligt Gunnar Falkemark, Göteborgs universitet. Jordbruket väck skulle kanske underlätta EG-förhanlingarna? Ja, nog kan man undra - konspirera!

Avregleringsbeslutet 90 ställde till stor osäkerhet bland jordbrukarna som under fyra år levde i osäkerhet om vi skulle bli medlemmar (folkomröstningen den 13 nov 1994) eller fullfölja avregleringen till världsmarknadspris och dumpning av EG/EU:s överskott, med exportsubventioner in på den "avreglerade" svenska marknaden. Det hade definitivt varit den slutgiltiga nådastöten för svenskt jordbruk som livsmedelsproducerande jordbruk.

Under de fyra åren sjönk det svenska jordbrukets samlade driftsöverskott (att betala löner, soc.avg och ränta på eget kapital i verksamheten) från ca 4 miljarder till ca 2 miljarder. I det läget kände sig naturligtvis bönderna, företrädda (pressade) av sin näringspolitiska organisation och EU-förespråkarna, pressade att rösta ja den 13 november 1994. 

För egen del röstade jag nej, trots att det skulle inneburit att avregleringen genomförts. Lika bra att få avslutat den mångtusenåriga jordbruksepoken i Sveriges historia först som sist. Nu börjar vi ett par decennier senare närma oss "som sist" trots EU-medlemskapet, men med många bönder som gjort stora felinvesteringar eftersom de, vägledda - uppmanade - vilseledda - av sin näringspolitiska organisation, politiker och Jordbruksverket, inte förstått vart vi är på väg.

"vägledda av sin näringspolitiska organisation" - varför? Ja, det kan man undra, men utan bönder så har ju inte organisationen något existensberättigande och det är tjänstemän och "förtroendevalda" som är avlönade av organisationen (ytterst av bönderna!), som kan ta ut avtalsenliga, marknadsmässiga löner. Och sak samma med Jordbruksverket. Utan bönder behövs varken LRF eller SJV.

På väg mot dagens situation har det knappast saknats varningssignaler. Ta bara näringsminister Leif Pagrotskys (S) uttalande när WTO-GD:n Mike Moore (S) besökte Stockholm år 2000, då han sa: Jordbruket (det svenska) är en gammal näring under avveckling. Klarspråk, som man måste vara döv för att inte höra (omnämnt i en ledare i ATL av Sven-Olov Lööv).

Eller när jordbruksminister Annika Åhnberg 1996 tillsatte en utredning för att "få slut på gnället från bönderna" och överbevisa dem om hur bra de fått det med alla bidrag som de nu (efter medlemskapet) fick från EU. Utredningen var en jämförelse mellan tre "likvärdiga" medlemsländer, Danmark, Finland o Sverige. Utredningen presenterades hösten 1997. Resultatet blev att drifsöverskotten, räknat per ha, i de tre olika länderna var: I DK 3.900 kr, i Finland 4.600 kr och i Sverige 980 kr. Hur kunde någon bonde i Sverige eller dess företrädare tro på rimligheten av att kunna hämta upp ett sådant försprång. Särskilt med tanke på den mer negativa inställning, som råder politiskt till jordbruk o bönder i Sverige än i de jämförda länderna.

LRF kom den gången, 1997, till slutsatsen att skillnaden berodde på att Sverige hade en dieselskatt, vilket de andra saknade. Det hade förbättrat det svenska driftsöverskottet med ett par hundralappar, men driftsöverskotten i de jämförda länderna hade alltjämt förblivit fyra gånger högre. Men detta hakade LRF och naturligtvis även politikerna på, som därmed slapp att ta itu med de verkliga problemen bakom det svenska jordbrukets katastrofala konkurrenssituation på "den GEMENSAMMA Marknaden på lika villkor".

På "mjölkkrisen" har jag egentligen bara hört ett par förslag till lösningar, med återigen snack om dieselskatt från LRF och Arla. Och landsbygdsminister Bucht sa att man skulle permanenta det lantbruksråd på ambassaden i Peking som Eskil Erlandsson tog initiativ till. För att öka exporten av svenska mejeriprodukter till Kina (eller om det möjligen var Kinna, han sa??).

P.g.a. sanktionerna mot Ryssland (där Sverige och UK är och har varit mest pådrivande) så har krisen inom Europeisk mjölkproduktion blivit mer akut än den annars varit på länge även om den varit akut länge nog. Emellertid, i det läget har Finland och Balt-länderna fått undantag från Kommissionen, som innebär att de, p.g.a. sin stora export av mejeriprodukter till Ryssland, får ge nationellt stöd till sina mjölkbönder. Sverige har inte försökt att få sådan tillåtelse från EU och har naturligtvis därmed heller inte fått möjlighet till att ge sådant stöd. I Sverige tror man att "marknaden" löser problemet - export till Kina - av produkter där vi inte ens täcker inhemskt behov.

Den finska mjölk som nu får nationellt finsk stöd pressas nu istället in på den svenska marknaden, vilket pressar svensk produktion, utan nationellt stöd, än mer. Utan politisk vilja att försöka få "en gammal näring under avveckling" att överleva - så kommer den att DÖ (och även om det DÖ:et tycks det råda politisk enighet. Vad SD vill är för närvarande okänt för mig)

Palle Borgström talade i Studio ett om dieselskattebefrielse för mjölkbönderna. Många mjölkbönder i dag är för små, kanske bara något hundratal mjölkkor på gården, för att ha råd med de stora maskininvesteringar som fordras för att till exempel sköta sin vallskörd själva. De lejer alltså in sådana arbeten från entreprenörer, vilka alltså gynnas av lägre dieselskatt. Kommer dessa då att ta ut lägre kostnad för sina körningar hos mjölkbönderna? - Knappast!

Palle B har väl för övrigt ärvt sitt uppdrag efter sin far Gunnar B som var ordförande både i Arla (före den hårdföre Hantoft) och SMR (Svenska Merjeriernas Riksförening - där Arla hade 60 procent av styrelseposterna). Precis som inom politiken tenderar uppdragen att gå i arv inom den "politiska adeln", som han väl benämnde den politiska "eliten", Anders Isaksson.

Ett annat exempel på ärftligheten inom den s.k. föreningsrörelsen är inom SMR (ett resultat av "tvångskollektiviseringen av Sveriges bönder") vars förste direktör 1932 hette Carl Utterström, liksom sonsonen Carl (Calle) Utterström som var direktör för SMR vid avregleringsbeslutet 1990, då SMR efterhand avvecklades. Och humanisten Calle Utterström förpassades till Bryssel då han inte hade tillräckligt "hårda nypor", vilket anses behövligt vid omstruktureringar. Calle U:s doktorsavhandling heter för övrigt The cooperative myth, vilket säger en del.

Sammanfattningsvis har jag svårt att se några ljuspunkter för vare sig svensk mjölkproduktion eller kommersiellt svenskt jordbruk i övrigt. Hur i hela friden ska svenskt jordbruk kunna konkurrera på en världsmarknad med bulkvaruproduktion!

Ju fortare bönderna lämnar "den gamla näringen under avveckling" desto större möjligheter har de att slippa leva resten av livet på exisensminimum, vilket väl är alternativet för dem som kursar sig ur verksamheten, med skulder de aldrig kommer att ha en chans att betala. Tyvärr har många lurats att investera tiotals miljoner i sin mjölkproduktion. Jag minns mycket väl från ett seminarium vid Rosenbad, som jag deltog i för kanske 8-10 år sedan, där en bankman från Skåne varnade för den hejdlösa utlåning som skedde till särskilt utbyggnaden av mjölkproduktionen. Ingen lyssnade på hans varningsord.

Det enda recept som funnits i Sverige på hur man ska förbättra lönsamheten är att "storleksrationalisera eller dö - det är tidens melodi". Fler kor, högre avkastning per ko, vilket kallas för att effektivisera. Men till slut når det receptet vägs ände! Och någon koppling till de omgivande naturliga förutsättningarna har man inte brytt sig om. "Jordbruket är som vilken annan 'industri' som helst, det behövs inga särskilda undantag för den 'industrin'", har det hörts länge nog från politiskt håll. En sammansättningsindustri med insatsvaror inhandlade i det land på världsmarknaden som kan erbjuda de lägsta priserna (inklusive arbetskraftskostnad - inte minst).

HR

8 kommentarer:

  1. vi behöver lite mer krig i europa för att få våra politiker att fatta att utan självförsörjning råder svält i sverige, för vad har vi att erbjuda någon för maten inga industriprodukter i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller på något vis införa resultatbaserade förmåner. De har livstidspension men inte livstids ansvar. Dålig balans.

      En anledning till exportfixeringen hos politikerna är att vi har så höga omkostnader i form av skatt att det måste komma in massor nya pengar utifrån. Exempel: A köper av B för hundra kronor. Efter skatt har B fyrtio kronor att köpa något av C. Som i sin tur har sexton kronor att köpa för efter skatt. Kanske av A. Alltså måste det komma in nya pengar till A. Exportinkomster krävs för att denne återigen skall kunna köpa för hundra av B.

      Detta antaget att från inkomst på företaget till uttagen lön försvinner sextio procent i skatt.

      Radera
    2. Eller helt enkelt en klassisk utsugarsituation av en vapenlös menighet av en grym överhöghet.

      Radera
    3. Ett typiskt baggböleri, men med andra herrar.

      Radera
  2. Visst, det är en utmärkt redogörelse för hur vi har hamnat här. Nu skulle man ju vilja läsa fortsättningen, om vilka alternativ folk ser idag.
    Dels har vi en skola, som vill se alla hinder för bulkproduktion avlägsnas, så att även svenska producenter får praktiska och juridiska möjligheter att priskonkurrera.

    Å andra sidan finns den skola som hävdar att vi i Sverige i alla fall aldrig kan konkurrera med Polen och Litauen, och att det därför är bättre att värna om den "svenska modellen" med t.ex. ett ambitiöst djurskyddsreglemente, för att åtminstone försvara premiumsegmentet. Min ståndpunkt - att dagens frivilliga kvalitetsprogram onödiggör den statliga kontrollbyråkratin, att det inte behövs någon statligt- eller eu-garanterad djurskyddsminiminivå - verkar ha svårt att få genomslag.
    Här finns ju även en individuell kontra kollektiv aspekt. Bulkskolan vill ge lantbrukarna fria tyglar att söka sina egna vägar, "svenska modellen" vill betrakta "det svenska lantbruket" som ett kollektiv, där det gäller att välja den bästa lösningen för kollektivet.
    Där finns även de som gjort det till sin affärsidé att utnyttja systemet, att optimera inkomsterna från de olika stödsystemen, och som alltså är beroende av denna stöd- och kontrollbyråkrati. (Jag rekommenderar förresten Iris betraktelse på Bondeliv 15/1.) Vi såg ju när Mp, av alla, ville avskaffa stöden, vilket ramaskri det blev.
    Somliga väljer ståndpunkt av ideologiska skäl, andra väljer med plånboken.
    Och så har vi de verkliga bondfångarna, domedagsprofeterna, cornu, m.fl., som likt forna tiders kommunistdiktatursledare hävdar att lyckoriket (dvs prisökningar) kan skönjas någonstans vid horisonten, håll bara ut några månader till så kommer vändningen, liksom...
    Men vad jag begripit av ekonomin så är det väl inget unikt för mjölkavräkningspriserna att de ligger kvar på 80-talets nivå. Alla branscher har samma förutsättningar - rationalisera eller försvinn. Kan man inte eller vill man inte bli större återstår möjligheterna att diversifiera företaget för att få flera ben att stå på, eller att förädla produkten eller förknippa produkten med en upplevelse eller något annat värde som kan höja dess pris.
    Ock kan man inte det, så återstår bara att söka sin försörjning på annat håll.
    Det är kanske ingen katastrof för lantbruket som livsform, men som yrke är det under avveckling, dvs vi får en amatörisering eller hobbyfiering.
    Rätta eller komplettera mig gärna med andra attityder eller möjligheter.
    B-J B.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får nog svaret inom ett år eller så...

      Radera
  3. Svenskt jordbruk, tror jag, har fått en dödlig dos av planekonomi.
    Det är nog bara att göra om och göra rätt.
    Att försöka exportera billig bulk kan de flesta andra länder göra både billigare och bättre än vi.
    Samtidigt hörde jag nyligen att upp emot 96% av våra hagmarker har försvunnit det senaste århundradet, 96%!!!
    Lägg därtil alla dessa finsnickerier som tillverkade fantastiska möbler som har försvunnit.
    Nästa gång ni tittar på en "äpplet möbel" tänk då på att det oftast var torpare som som köpte dessa.
    Det vanligt folk köpte var något som åtminstone bestod av flambjörk, försök få tag i en nytillverkad möbel av flambjörk nu för tiden?
    Nä då tyckte de som bestämmer att vi skulle lägga ner våra hagmarker och odla pappersmassa där i stället.
    Införa en slaktstandard där belgisk blå är idealet samtidigt som fjällkon har potential att vara ett nordiskt kobekött som hade kunnat få beta bland frukt- och ädla lövträd i södra delen av landet och i norra delen bland al och björk.

    Visa som de är, de som bestämmer, har de kommit på nu i dagens mjölkkris att vi ska försöka exportera pulvermjölk till Kina.
    Det är ungefär lika intelligent som att odla russin i Bordeaux för den Kinesiska marknaden.
    Lingon, blåbär, kungsäpplen, skogsbeteskött, gös, gädda och exklusiva trämöbler där kan vi konkurrera, inte med billiga bulkvaror eller pappersmassa.

    Angående "upplevelseindustrin" kan Stockholm med slussen konkurrera med Dubai eller Wien?
    Kunde de 96% igenvuxna hagmarkerna klarat den konkurrensen bättre?

    Som sagt var, gör om, gör rätt!

    SvaraRadera