26 januari 2015

Ytterligare kommentarer - en litania

Den här utförslöpan för svenskt jordbruk och fjärmandet från harmonin med den omgivande naturen började inte med GATT/WTO utan har gamla rötter. Jag vet inte hur långt tillbaka jag ska börja, men kan ju ta från 1966 då politikerna i Sverige definitivt bestämde sig för att "i Sverige ska vi ha animaliefabriker". Lantbruksnämnderna - LN (under LS) hade därmed till uppgift att försöka få bort de mindre jordbruken och överlåta deras arealer på ett s.k. utvecklingsbart jordbruk i bygden. LN satte även priset på de mindre fastigheter de löste in och överlät de små fastigheterna, till subventionerat pris, till byns enda "riktiga" framtidsbonde.

På 70-talet, sa GD:n (Invar Widén) för Lantbruksstyrelsen, föregångaren till Jordbruksverket, "storleksrationalisera eller dö - det är tidens melodi". En melodi som fortfarande ligger etta på svensktoppen.

1988 bestämde den inre kärnan i (S) att Sverige skulle söka medlemskap i EG, men vågade inte berätta detta för sina medlemmar då man tidigare varit emot EG-medlemskap. Trots denna inriktning så la (S) fram förslaget om avreglering av det svenska jordbruket 1990. Innebärandes att svenskt jordbruk skulle tvingas konkurrera på den dumpade världsmarknaden utan gränsskydd. I den den dumpningen ingick även EG:s exportsubventioner av de överskott man hade inom EG. Den svenska marknaden hade naturligtvis varit "gefundenes fressen" för EG, med sin närhet till Gemenskapen. Men Gement mot svenska bönder.

Varför avregleringsbeslut 1990, när man bestämt sig 1988 (om än i hemlighet) om att längre fram ansöka om medlemskap i EG? Avregleringsbeslutet togs enhälligt i Riksdagen varför inget parti kan svära sig fritt från det förräderi-försöket.

Det bråkades mycket om kostnaden för jordbrukspolitiken inom EG och kanske trodde svenska politiker att det skulle underlätta för Sverige att bli accepterat som medlem om vi var av med jordbruket. Med avregleringen hade det troligtvis ganska snart varit ett faktum.

Sedan kom ju fastighetskrisen och det utbröt panik och ansökan om medlemskap kom redan 1991, kanske tidigare än av (S) kalkylerat? 

1992 anslöt sig Sverige till "kapitalliberaliseringsdirektivet", vilket innebar att man öppnade upp för köpare i hela världen att investera i fastigheter i Sverige. Vi förband oss att inte lägga några hinder för investeringar (uppköp!) i fast egendom, skog, jordbruk, gruvor, fritt fram för hela världen att köpa upp Sverige.

Kravet var egentligen "bara" att öppna upp för köpare inom EES-området i vilket även EG ingick. Varje nation brukar förr eller senare råka i ekonomisk kris, medan andra länder blomstrar och har en stark valuta. I det läget kan det blomstrnde landets spekulatörer köpa egendom billigt i det krisdrabbade landet med svag valuta.

Därför krävde Polen 12 års undantag från kapitalliberaliseringsdirektivet för att försöka hinna ikapp EU ekonomiskt efter inträdet, innan utländskt kapital gavs möjlighet att köpa upp Polen mitt framför näsan på "fattiga" polacker.

Rumänien däremot, som var ännu fattigare än Polen, begärde inget sådant undantag så där startade landgrabbingen, av Rumäniens svarta jord, från första dagen av EU-medlemskap. Svenska bolag är med i den huggsexan. Rumänska småbönder har ingenting att hämta där.

Även i Balticum har valutan varit svag och en av de främsta förespråkarna i Sverige för EU-medlemskap, Ulf Dinkelspiel, har "investerat" i skogsmark där, helt i enlighet med de avtal (kapitalliberalisering) han själv varit med om att förhandla fram. "De rike står sig gott!", som en lärare sa en gång till en skolkompis som kom till skolan i fårskinnspäls - inte vargskinnspäls.

För att närma mig WTO så föregicks det frihandelsavtalet av GATT-avtalet (General Agreement on Tariffs and Trade. Där satt jordbruksminister Mats Hellström som ordförande hösten 1990. Som sådan blev han intervjuad av Farmers Weekly, som jag råkade prenumerera på. Journalisten var mycket förvånad över Sveriges avregleringsbeslut som tagits några månader tidigare (10 juni 1990) och ställde frågor kring det. 

Rubriken på artikeln löd: "SWEDEN´S GOING, N ZEALND´S GONE". Och under en bild av Riddarhuset i Stockholm (The house of lords), som engelsmannen inte så märkligt kanske har förväxlat med Riksdagshuset (ha, ha!), ... under bilden står det, men på engelska: "Den svenska riksdagen är övertygad om att avskaffandet av stödet till svenskt jordbruk kommer att underlätta för Sverige att få bli medlem i EG. Avregleringsreformen kommer att eliminera stödet till det svenska jordbruket under en femårsperiod. I slutet av 1994 kommer Sverige att sälja sina jordbruksprodukter till världsmarknadspris."

Ordförande i GATT-förhandlingarna 1990, jordbruksminister Mats Hellström tror på ett snabbt bildande av efterträdaren till GATT, nämligen WTO, och motiverar därför det svenska avregleringsbeslutet med att "det gäller att reagera i tid på förändringar i omvärlden. Och Sverige är genom det beslutet förberett för framtiden, säger Mats H. Bäst i klassen som vanligt!

Sedan tog det till 1995 innan WTO (World Trade Organisation) bildades med än större frihandelskrav än GATT hade haft. Bl.a. etablerades där en "domstol" i Geneve för att avgöra tvister som kunde uppkomma i frihandeln samt en skyldighet för varje medlemsland att anmäla förändringar i sin lagstiftning till WTO för granskning och godkännande. Det så kallade TBT-avtalt (Trade Barrier Treaty -handelshinderavtalet)- På samma sätt som Sverige är skyldigt att anmäla nationella ändringar i lagstiftningen till Kommissionen i Bryssel (notifiering) för godkännade.

Vilket Sverige dock slarvat med, särskilt när det gäller ändringar i Djurskyddslagen. Bäst i klas .. sämst i klassen! Hmm?

Och nästa steg i avvecklingen av det svenska jordbruket och nationen Sverige är det förestående TTIP-avtalet mellan EU och USA. Där TNC:s (TransNational Corporations)   ska ges beslutanderätt över enskilda nationer (därmed f.d. nationer). Kapitalliberaliseringsdirektivet säger ju att ett TNC ska ha rätt att exploatera varje slag av naturresurs i varje land som godkänt dessa frihandelsavtal. Om ett land vägrar släppa till en sådan resurs kan bolaget stämma landet inför en tvistlösningsdomstol, som i WTO. Den domstolen kan utan demokratisk kontroll döma ett enskilt land till miljarder i böter för dess vägran att släppa in bolaget för att exploatera en för landets medborgare skyddsvärd naturresurs.

Ett liknade avtal finns sedan länge mellan USA, Canada och stater i Syd-Amerika NAFTA (North American Free Trade Agreement) . En känd tvist föreligger (förelåg?) där mellan ett kanadensiskt gruvbolag och Ecuador. Bolaget hade funnit guld i ett av jordens artrikaste regnskogar i Ecuador. Ecuador ville inte ha in bolaget där att förstöra ovärderliga naturresurser, med lakdammar och annan förstörelse som sådan gruvdrift för med sig. Bolaget stämmer då Ecuador (Ecuadors skattebetalare) på miljardbelopp.

En av de starkaste förspråkarna för TTIP i den här utformningen är EU:s handelsminister Cecilia Malmström (FP). Svensk o Bäst i klassen som vanligt! Och folkpartister är ju svenskast av alla i sådan här frågor även om C, med Annie Lööf, dykt upp som en svår konkurrent å sistone.

HR

3 kommentarer:

  1. Lantbruksnämndernas agerande när mina föräldrar i min barndom skulle köpa en liten gård är förmodligen en av anledningarna till min avsky för staten. För övrigt var det tiden när högskattesystemet i landet infördes på allvar. Sossarna fick förmodligen hybris efter så många år vid makten fackföreningarna löpte amok och staten devalverade gång på gång för att rädda vad som räddas kunde. Nominella löneökningar på nästan 400% mellan 75 och 95 men realt blev det 0%.

    Har förstått i möten med äldre sossar att de inte har mycket till övers för bönder. De tillhörde kapitalägarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag minns det så var de goda åren förbi redan 1970..
      Politiken hade utlovat fortsatt "bättre" tider och försökte lösa det med devalveringar och snabbt höjda löner.
      De höjde skatterna på samma gång för att bli av med låglönejobben, som textil i Borås, där jag växte upp, eller skorna i Örebro (?).
      Och ändrade bokföringsmetoder för småbönder och sedan rullade det på...
      1980 var festen riktigt över och räntorna steg..
      1982 blev jag bonde på heltid och räntorna bet sig fast på 15%....
      Fram till 1995, ungefär..
      Så demokratin verkar ha en förmåga att skjuta sig självt....

      Radera
  2. Det gjordes en helomvändning i politiken mot industrijordbruket under Fälldins regering 1979 -82. Då beslöt man att lantbruksnämnderna inte längre skulle tillföra den störste bonden i byn alla mark utan det skulle satsas på småskalighet. Jag köpte min gård 1980 och till den hörde ett sidoarrende på 32 hektar som var en förutsättning för att jag skulle kunna driva gården vidare i samma storlek som min företrädare hade dimensionerat driften. Historiskt hade den åkerjorden till min gård, men i något skede styckats av och kommit i Domänverkets ägo (tillsammans med ett omfattade skogsskifte). Förutsättningen för att jag skulle kunna klara driften och de lån jag var tvungen att ta för att genomföra köpet var att jag disponerade den marken utöver min egen, som den gränsade till. Domänverket fick då för sig att göra ett större skogsköp i länet, men fick inte öka sitt skogsinnehav utan att göra sig av med lika stora areal (av skog och åker), vilket Fälldins regering hade bestämt. Domänverket letade upp gårdar runt om i länet med åkermark för att kunna kvitta mot det stora skogsköp de planerade att göra. I den försäljningen ingick mitt sidoarrende (5-årsavtal). LN skötte affären och jag anmälde att jag ville köpa åkermarken. Men då kom nästa fälldinbeslut upp. Nu skulle jorden säljas till mindre jordbruk (C) ville satsa på småjordbruk, utan att skicka med de övriga politiska förutsättningar som fordras för att driva småskaligt (ett ändrat skattesystem, tex). LN bestämde därför att jorden skulle säljas till två torp som ägdes av icke "aktiva" (som det heter i dag) jordbrukare, som inte brukade sina få hektar själva utan jobbade heltid med annat. OK, tänkte jag, jag får väl fortsätta att arrendera jorden då. Men jag blev uppsagd med motiveringen "självinträde". Jag lämnade då ärendet till arrendenämnden då jag menade menade att det inte var trovärdigt att vederbörande skulle, som det sas, sluta sitt jobb och själv driva gården med spannmålsodling (på mindre än 20 ha). Arrendenämnden tyckte dock att det lät trovärdigt och jag förlorade. Som alla förstår (och borde förstått) sa han inte upp sig och har aldrig sedan dess brukat jorden själv utan han arrenderade ut den till den kompis som arrenderade hans tidigare jordinnehav. Den jordbrukspolitiska kullerbyttan (C) ställde till mycket problem för mig i min nyetablering, med skyhög ränta och stora lån. Jag höll på att gå överstyr redan innan jag kommit igång. Jag har aldrig strävat efter att bli någon storbonde, snarare hade jag väl en sörgårdsdröm. Men den gård jag fick möjlighet att köpa var dimensionerad för en drift och därav med ett pris som fordrade det arealunderlag som driften var baserad på.

    SvaraRadera