14 februari 2015

Utan rim och reson

Årets milda vinter gör att våren tycks komma tidigt. De senaste dagarna har det varit plusgrader hela dygnet. Snön är nästan borta. Det är bara den lila färgen på björkarna kvar att vänta på. Sedan är det riktig vår.

I den milda vårsolen stod två män vid vägkanten och pratade.
De stod mellan två parkerade bilar och diskuterade några kreatur som på andra sidan ett staket rofullt studerade de båda männen. Ute i betet fanns en foderbinge med en ensilagebal. Ensilage är gräs som lagrats lufttätt i plast och därmed genomgått en mjölksyraprocess via bakterier som skapar ett foder med lågt pH och lång hållbarhet. Området som djuren hade att röra sig på var flera hektar. Men björkskogen bakom djuren var ännu vintermörk.

Den gamla slingrande vägen var som många småvägar på landsbygden numera asfalterad och smal. Men inte smalare än att de parkerade bilarna knappast störde trafiken då det sällan var andra än lokalbefolkningen som använde vägen. Dock såg de båda männen en bil komma. Och bilen bromsade bakom ryggen på de båda männen som riktade sitt intresse mot djuren på fältet. Bilen stannade och förarrutan rullades ner.

"Har det hänt något?"
"Nej."
"Ja, man måste ju ha kollen för det kör ju inte så mycket bilar här."
"Det är mina djur det här", sa då den ene av männen.
Den andre vände demonstrativt ryggen mot bilen.
Nyfikenheten var osund.
Medpassageraren, en yngre man tittade åt ett annat håll och var inte alls lika nyfiken som den kvinnliga föraren. Så åkte de vidare.
"Vem var det"? Sade den ene mannen.
"Ingen aning", sa den andre.

Männen stod kvar och resonerade om olika saker och ting som man brukar göra när man inte har något som pressar på. De funderade på de olika djuren och hur djurhållningen ändrats under åren. Hur slakterinäringen drevs på av klassningssystem som förutsatt att djur skall vara byggda som Belgisk Blå, riktiga muskelklimpar, och var det bästa och som inte ens fick finnas i Sverige av djurskyddskälskäl. Hur man i alla djurslag driver utvecklingen mot allt muskulösare djur, oavsett art. Får, kor, ja, allt.
Utom då det nya. De japanska köttdjuren med sin extrema fettmarmorering. Det insprängda fettet mellan muskelfibrerna. Nog skulle dessa djur man hade framför sig kunna vara i Kobeklass!

Så kom det en bil till. Från andra hållet. Som saktade in.
"Kommer de tillbaka redan", sade en av männen.
Bilen stannade bakom den ena parkerade bilen och en man klev ur.
Det var inte föraren av den förra bilen.
Mannen kom fram och presenterade sig.
"Jag jobbar på länstyrelsen. Och fick just en anmälan om några djur just här.
Inget mat och vatten..."
"Hmm... Det ligger ju en stor bal i bingen. Och vatten finns det överallt..."
"Jo, jag ser", sade djurskyddhandläggaren från länstyrelsen.
"Men jag fick just en anmälan om just detta alldeles nyss. Och det skall vara precis här. Du kan du läsa anmälan på min telefon."
Så sträckte han fram telefonen så mannen kunde läsa meddelandet.
Jodå, ett (anonymt) angiveri stod helt klart i telefonen.
Ett angiveri som uppmuntras av myndigheterna och som i rimlighetens namn är rent lagbrott i andra situationer. Som idag, när djurskydd och "djurskyddsskådning" blivit en hobby hos allmänheten där man har länsstyrelsens telefonnummer inprogrammerat för att ständigt kunna göra snabba anmälningar.
"Att ringa till myndigheterna och stalka alla som har djur måste vara helt galet", sade en av männen i en liten pratstund med djurskyddshandläggaren.
"Men så säger lagen", menade djurskyddshandläggaren.
"Ja, jag säger inte att det är ditt fel. Utan det är lagen som det är fel på!"
"Att ett samhälle har tokiga lagar är en katastrof"!

Och riksdagsledamöterna pratar sin smörja....

http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Interpellationsdebatter1/Debatt/?did=H210241#/pos=658

(Kanske någon tror att detta är uppdiktat? Tyvärr inte. Det hände häromdagen. I verkligheten. Som förtydligande....)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar