8 april 2015

Grovt myndighetsövergrepp i Kronoberg

I januari månad fick jag kallelse till Djurägarna Sveriges årsmöte, en rikstäckande intresseförening som vill arbeta för en levande landsbygd, och mot de här rent kriminella avarterna som under mer än 20 år har förekommit inom det s.k. ”världens bästa djurskydd” och som bara blir allt vanligare.
Något senare uppmärksamma jag en tråd på föreningens facebooksida där en person frågar   ” hur orkar ni som varit utsatta för LS leva vidare?”. Jag uppfattar att personen i fråga geografiskt finns i min landsända så jag börjar ett lite detektivarbete och får fram ett telefon nr som jag ringer upp. Det svarar en gråtande och förtvivlad kvinna, vi samtalar några minuter sedan orkar hon inte mer. Jag hade ändå fått ytterliga någon pusselbit till vad jag kunnat läsa mig till i hennes tråd. Då jag själv varit utsatt under många år av världens bästa djurskydds avarter har jag tämligen lätt att sätta mig in i hennes situation och utsatthet, det är väldigt svårt att inte bry sig. Dagarna gick och jag försökte få förnyad kontakt med henne, särskilt när jag av andra orsaker var i trakterna där hon befann sig. Det kunde bli något enstaka sms någon gång men aldrig att så mycket att det gick att föra en konversation eller lokalisera vad hon befann sig. Ibland fick jag något svårtolkat uppdrag men aldrig att det gick att fråga eller räta ut några frågetecken så att det säkert skulle bli rätt det hon ville ha hjälp med. En gång fick jag uppdraget att be en kvinna, vars namn jag kände igen från facebooksidan, att överklaga. Jag ringer upp denna kvinna och får lite mer kunskap och bakgrund. Tidigare hade jag frågat om  hon hade lust och möjlighet att komma på föreningens årsmöte och några dagar senare fått svaret att hon hade inga pengar och inga möjligheter att ta sig någonstans. Jag tror det var i detta sms hon också skrev att LS o polis hade varit och tagit hennes sista hund, hon var nu helt förkrossad. Två poliser hade klivit in i hennes privata bostad, en husvagn i skogen, och tryck ner henne slitet hennes sista hund ut armarna på den unga kvinnan medan den s.k. djurskyddshandläggaren stått och flinat i dörröppningen.


Bara några månader tidigare hade denna unga kvinna försörjt sig på eget företag i hantverksbranschen och kennelverksamhet. Nu hade hon förlorat allt och varken jag eller den andra kvinnan som hade stöttat henne under den s.k. rättegången i ”förvaltningsdomstolen” viste var hon fanns inte heller om det fanns någon annan person som kände till hennes belägenhet eller brydde sig. Hela hennes haveri ska ha grundat sig på dels en olyckshändelse som den unga kvinnan inte haft någon skuld eller inflytande i, dels en obefogad anonym anmälan.

Nu ställer jag mig frågan, ska vi inte kunna ställa sådana krav på våra myndigheter och domstolar att de rättar sig efter de lagar som faktiskt finns och som reglerar deras verksamhet?
Länsstyrelsen har belagt henne med djurförbud baserat på lögner, bedrägeridomstolen /förvaltningsdomstolen har befäst beslutet utan någon som helst saklig prövning, polisen har utan order från åklagare gått in i hennes enl. europakonventionen privata och skyddade svär och slitet åt sig en sju år gammal hund som lever under medicinering och inte har lång tid kvar att leva, som levt hela sitt liv med denna människa, hundpensionatet har hängett sig åt häleri eftersom hunden i detta sammanhang måste betraktas som stöldgods likaså köparen av hunden. Jag vill här vädja till köparen, lämna tillbaka hunden till dess rättmätige ägare.

Kvällen innan årsmötet får jag ett OK till att följa med på årsmötet då jag erbjudit mig att ta kostnaderna och transporten men viste fortfarande inte i vilken socken hon befann sig i. Det redde vi dock ut på min resa dit ner och allt gick jättebra så långt. Det visade sig vara en mycket trevlig dam om än att hon gick på ett mycket högt ”varvtal”, inte heller det var ju konstigt med tanke på det hon varit med om, hon fick ju först prata av sig för mig sedan hemma hos mig för min fru och därefter för anhöriga.

Dagen efter reser hon och jag till den folkhögskola där årsmötet skulle avhållas, det blir en del mindre sammanbrott och gråtattacker under dagen men inget onormalt med hänsyn till omständigheterna och alla är glada att vi fick dit henne.
Så sent på kvällen, vi sitter och ser en film och har det riktigt trevligt, P.g.a. något larm vi inte känner till visar sig en polisbil utanför lokalen. Hon ser den släckta blåljusrampen på bilen, bryter ihop direkt, hyperventilerar och vet inte var hon ska ta vägen. Det var verkligen inte detta vi ville utsätta henne för, vi som de senast veckorna försökt få hennes tillit så hon kunde få träffa andra utsatta personer och på det viset få lite hopp om framtiden.   

Dagen innan jag hämtade henne i sin husvagn pratade jag med hundpensionatsägaren i Markaryd, med polischefen för djurenheten i Växjö som alltså organiserat inbrotten mot den unga kvinnan och med den s.k. länsveterinären i Kronobergs län. Målsättningen var att få tillbaks eller i vart fall få någon ledtråd till hunden de tagit. ”Länsveterinären” hade alla möjligheter att ändra beslutet men vägrade istället passade han på att smutskasta den unga kvinnan med falska anklagelser. Polischefen hade i och för sig ingen juridisk rätt att röja något men har ändå lånat ut sig till dessa som hon själv var medveten om mycket smutsig och för både hund och människa olämpliga göromål. Samma sak med pensionatsägaren. Tre rent ynkliga personer som kan behandla både hund och människa så illa till förmån för sin egen prestige och förtjänst. Jag bad på mina bara knän då både jag och den damen som stöttat under s.k. rättegången fruktade för hälsa och liv för den unga kvinnan som helt saknade livsgnista. Om vi fruktade så för henne var deras råd att polisanmäla det så polisen kunde börja söka efter henne så hon kan komma in på psyket. Hur jävla dum får man vara i offentlig tjänst? Poliser, uniformer och tvång är väl det absolut sista en så utsatt människa behöver.   

Sten-Gunnar Hörberg
Vetlanda

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar