20 maj 2015

Betraktelser ur en bergsgets perspektiv


Min uppväxt var vid havet varefter jag tillbringade mitt yrkesliv i olika delar av världen för att  senare hamna i bergen, närmare bestämt på den franska sidan av Pyrenéerna, för att odla oliver och vandra i bergen.

Här uppe, oftast över 1000m altitud följer jag årstidernas växlingar och naturens intelligenta anpassning till dessa, men också de dramatiska och omedelbara väderleksförändringar som inom loppet av någon minut kan omvandla sommar till vinter, eller tvärtom. Sålunda har jag under en tioårs period upplevt alla tänkbara rekord som normalt skulle inträffa under 100 år, eller ännu längre ;  det varmaste, dett kallaste, det mest blåsiga, våta torrra etc. 

Klimatförändring ? Jag har svårt för att förstå hur man kan förneka denna. Det ligger i den mänskliga naturen att tro att allt ordnar sig beroende på vilket tidsperspektiv man har. Politiker ser sällan längre än  en mandatperiod, under vilken drygt halva tiden går åt till att förbereda sitt omval. Vanliga människor blickar nog framåt till nästa generation, vilket är i enlighet med naturlagen  som för utvecklingen framåt och samtidigt värnar om erfarenhet från tidigare generationer.

Det pyrenéiska bergmassivet sträcker sig över närmare 50 mil i öst/västlig riktning från Medelhavet till Atlanten och utgör gräns mellan Spanien och Frankrike. Men så har det inte alltid varit. Till den spanska regionen Katalonien som sträcker sig längs Medelhavet ned mot Valencia hörde tidigare « Catalunya del nord », nuvarande departementet Pyrenées Orientales som blev franskt  vid pyrenéerfreden mellan Frankrike och Spanien år 1659, året efter den svenska nationalstatens införlivande av den tidigare autonoma danska provinsen Skåne. Båda dessa traktat dikterades av europas dåvarande mäktigaste statsman, italienaren och kardinalen Mazarin, som tillsammans med sin företrädare, kardinalen Richelieu var arkitekt av det franska stormaktsväldet. 

Norra Katalonien blev alltså införlivat med den franska nationalstaten för 350 år sedan men behöll sin kultur och sitt språk, trots förbud mot detta, i Frankrike fram till revolutionen 1789 och i Spanien fram till Franco's död 1975.  Ett vanligt spanskt tillmäle var i Katalonien fram till slutet av francoepoken ; « Pero Catala, habla en Christiano » (Din katalanska hund, tala kristligt), lite märkligt med tanke på att katalanska var det första europeiska språk (vid sidan om « occitan ») som utvecklades från vulgärlatinet. Det som i dag kallas « spanska » är i själva verket kastilianska och ett yngre språk än katalanska, et voilà !

Den politiska nationalstaten har tillkommit genom krig och förödelse som medfört tvångsförflyttning av  inhemska folk från deras naturliga habitat. Den svenska nationalstaten grundades under vasadynastin så sent som på 1520-talet då det medeltida länsväsendet fick ge vika för centralmakten som från mälardalen succesivt erövrade och införlivade nya områden som ringar på vattnet, varefter hon genom Karl XII i rask takt förlorade de flesta igen. 

Den franska nationalstaten grundades så tidigt som början av 500-talet av Clovis, en invandrad german från nuvarande Belgien. Han befäste sin ställning som frankernas konung när han slog  västgoten Alarik i slaget vid Vouillée år 507. Hedningen Clovis (Klodvig) lät motvilligt döpa sig i katedralen i Reims och därefter har samtliga franska kungar döpts i Reims, utom Henrik IV och Ludvig XVIII.

Det blåser en stark « regionaliseringsvind » genom Europa med krav på helt eller delvis självständiga regioner sammanhållna av en stark kulturell/historisk gemenskap. Ett exempel på dett a fenomen är Katalonien som alltsedan Francos död 1975 målmedvetet förbereder sin självständighet från Spanien. Mellan södra Katalonien på den spanska sidan av Pyrenéerna och norra Katalonien (Pyrenées Orientales) på den franska sidan pågår samtidigt en naturlig fusion såväl ekonomiskt som kulturellt. Två regioner inom olika nationalstater som dras mot varandra och som trots ett 350 år gammalt förbud talar samma språk (!)
Den katalanska sammanhållningen märks också tydligt i vår lilla kommun, Molitg-les-Bains, med 212 inv. Trots att vi befinner oss i Frankrike betraktas alla ickekatalaner som « estranger ».

Mina dagliga bergsvandringar med hunden i mina hemtrakter är de bästa stunderna för kontemplation och inspiration, då man kan följa tankens fria flykt både bakåt och framåt i tiden.
I dag var en sådan dag, då jag inte hade viktiga uppgifter som t.ex att samla ved inför nästa vinter eller sten till terrass, trädgårdsgång eller som ren utsmyckning.

Av någon anledning kom tankarna in på området « djurhushållning », det som i dagens industriella uppfödning kallas « animalieproduktion ». Jag erinrade mig en gång när jag var på ett LRF-möte på Håslövs bygdegård för att diskutera ett allvarligt problem ; « svansbitning » i grisbesättningar. Grisarna biter kompisarnas svansar och utvecklar tendenser till kannibalism.
Under mötet kom man fram till att den bästa lösningen på problemet vore att kupera svansarna på grisarna (!). Min försynta undran om det inte vore bättre att anpassa uppfödningen på ett till grisen anpassat sätt ; större rörelsefrihet och halm på betonggolven etc. bermöttes med en pinsam tystnad, varefter man gick raskt vidare i programmet.

År 2003 tog jag med min hund Zak till Sverige. I god tid före min avresa från Frankrike konsulterade jag min veterinär om vad som gällde för Sverige. Hon kollade allt mycket noggrannt och Zak vaccinerades och avmaskades i enlighet med de bestämmelser som gällde specifikt för Sverige, med friskhetsintyg.
I tullen i Trelleborg kunde jag alltså lugnt lämna fram samtliga dokument som man snabbt ögnade igenom. « Var har du importtillståndet ?». Importtillståndet ??? 

« Min veterinär i Frankrike har kollat vilka bestämmelser som gäller för att ta med en hund till Sverige och det finns ingenting om något importtillstånd. Dessutom så importerar jag inte hunden till Sverige utan vi är här endast för några veckors semester, et voila »

Det hjälpte inte. Utöver veterinärintyg i enlighet med svenska bestämmelser behöver man också ett importtillstånd från jordbruksverket, vilket måste ansökas och betalas (ett par tusen) tre månader före importen. Så där satt jag med min hund i karantän i tullen i Trelleborgs hamn medan döttrarna satt på Gränsvalla gård inom räckhåll (12km) och väntade med en fantastisk frukostbuffet. 2000Km genom Europa och 12 km från målet (!).

Tulltjänstemännen var vänliga och bjöd på kaffe. Jag fick t.o.m tillstånd att valla jycken på en liten kisserunda ! I stället för att avhysa mig medelst första båtlägenhet tillbaka till kontinenten och friheten inkallades en veterinär godkänd av jordbruksverket. Närmaste godkända vet. befann sig på ett avstånd om ca 40km och det tog henne två timmar att komma till Trelleborg för att fylla i ett importtillstånd och debitera mig ca 4.000 SEK inkl. obekväm arbetstid. Min tid saknar givetvis betydelse i myndighetens ögon.

Tullarna berättade för mig att de hade liknande fall varje dag under sommaren men dessa turister hade inte samma tur som jag utan blev tillbakaskickade till Tyskland. Det skulle förvåna mig om någon av dessa besöker Sverige igen (!) Jordbruksverket har i sin allsmäktighet inte ansett det vara nödvändigt att informera veterinärer och myndigheter ute i Europa om Sveriges självpåtagna rätt till avsteg från den fria rörligheten inom EU som man har skrivit på.

Ulf Bergström

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar