15 juni 2015

Betraktelser, juni 2015

Ordet Nation kommer från latinet ; nãtio (släkte) och är alltså en beteckning för ett folk med gemensam kultur, språk och historia. Ordet nationalstat däremot är en modern beteckning för ett geografiskt område inneslutet av politiska gränser, oftast artificiellt skapade genom krig och erövring. En nationalstat är m.a.o. inte en fullvärdig demokrati och för ett närmande till denna ideala statsform, vars ursprung man finner i Perikles Aten, får man söka sig till regioner som skolats till nationer i ordets rätta betydelse. Nationer finner man också i universitetslivets studentnationer med sin gemensamhet efter hembygd, eller i hembygdsföreningar. Denna tradition går tillbaka till de första universiteten i Bologna och Paris från 11-1200-talet.

Nationssamhörigheten lyfts fram och amalgameras genom epos (berättelser) i prosa, dikt och sång som hyllning till fäderneslandet, flaggan och nationaldagen. Dessa symboler är viktiga för ett folks samhörighetskänsla och trygghet, som ger en identitet och tillförsikt.    

Den svenska nationaldagen inföll för några dagar sedan, den 6e juni. Den hette tidigare « svenska flaggans dag » men upphöjdes under senare år till nationaldag, till åminnelse av Gustav Vasas val till dåvarande Svealands (d.v.s. mälarprovinserna ; Uppland, Västmanland och Södermanland) konung år 1523. 

De nordiska korsflaggorna har ju sina ursprung från korsfarartiden under 11-1300-talet då kristendomens helgedom Jerusalem skulle befrias från muslimerna. Äldst av de nordiska korsflaggorna lär Skånelands gula kors på röd botten från 1100-talet vara, som fördaterar Dannebrogen från 1219. Nationsflaggorna har i sin tur sina ursprung i sjöfartsflaggorna (nationerna ligger ju stilla på marken medan fartygen förflyttar sig och därav behovet att kunna identifiera sig).

I Sverige styrs den politiska utvecklingen av en stockholmsbaserad grupp av politiskt korrekta apostlar bestående av journalister och politiker. Agendan är att skapa ett mångkulturellt samhälle, den största sociala revolutionen i landets historia och som aldrig har fått debatteras eller ifrågasättas. 

Det mångkulturella samhället är ett segregerat och gettoiserat samhälle med växande samhällsklyftor och kriminalitet. Detta har man förstått ute i Europa och därför har denna samhällsform förkastats av alla regeringar. Cameron i U.K. har t.o.m. gått så långt som att förklara « my war against multiculturalism » och Merkel i Tyskland har varit mycket tydlig med att förkasta mångkulturalism som en möjlig samhällsbyggnadsväg. I Frankrike, Italien och Spanien är det den latinska kulturen som gäller och går vi österut så är frågan över huvud taget inte aktuell.

Redan vid unga år förundrades jag över den svenska kulturelitens fascination för samhällsomstörtande diktaturer som Mao's Kina och Pol Pot's Kampuchea. När berlinmuren raserades av folket som sökte och fann sin återförening fälldes många tårar av svenska politiker och kulturjournalister och stasiarkiven hemligstämplades.    

Sverige har de facto blivit en enpartistat. Inom de sju etablerade partierna råder konsensus, vilket stadfästes genom den s.k. decemberöverenskommelsen (DÖ) då folkrepresentationen fick vika för den politiskt korrekta doktrinen.

Ulf  F.Bergsrtöm
oberoende betraktare från en europeisk horisont 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar