5 juni 2015

Den sociala biten

Att sjunkande mjölkpriser är ett globalt problem och inte enbart ett ARLA-problem torde väl de flesta insett.....
Men hur illa det är att vara mjölkbonde är kanske svårt att förstå, då hela den verksamheten bygger på en personlig "seghet" i sitt sätt att vara företagare...
Man kan inte göra snabba omkast i verksamheten...
Låt mig ta ett exempel.
Man har en ko.
Dag Ett.
Kon semineras eller blir dräktig med tjur.
9 månader och 9 dagar senare föds en kalv...
Kalven pysslar man med ett par månader innan hon är nästan självgående på vanligt foder...
Då har det gått ett år...
Ett år senare, efter kanske ett halvår utomhus på bete, så är det dax att kvigan blir dräktig...
Träffar en tjur eller så...
9 månader och 9 dagar så kalvar kvigan och kallas därefter för Ko.
Ungefär 3 år efter att Kon själv blev "tillverkad"....
Därefter sätts hon in i produktionen av mjölk.
Första året brukar inte hennes mjölkproduktion vara så jättelysande..
Hon är ju nybörjare...
Men efter nästa kalvning, ett år senare, så brukar det bli bättre, men inte alltid, för en del kor behöver ett "sabbatsår" då första produktionsåret var tuffare än kon trodde...
Men då är vi uppe i år 5!
Skulle det vara så att kon orkar kämpa på och är en riktigt stark ko så levererar hon mest när hon närmar sig 10 års åldern....
11år efter att hon själv blev "tillverkad"....
Kämpigt att leva i en värld där volatilitet är det som bestämmer...
Det gäller både kon och hennes ägare...
Därför är mjölkbönder de segaste, men också de som också saknas mest när "båset är tomt", för vem skall då "göra jobbet"?
http://www.farmersjournal.ie/4-3-drop-in-latest-global-dairy-trade-auction-182312/

12 kommentarer:

  1. Det är som med vilken företagare som helst, de gillar risk men hatar det som är oförutsägbart.
    Egentligen har vi samma demografiska problem med företagare som med lantbrukare.
    Ingen vill göra jobbet.
    Ja, om man bortser från chefer på etablerade bolag förstås.
    Men å andra sidan är de mer som tjänstemän.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Växtodlare har ju en kortare produktionscykel.
      Ett år, eller två...
      Och mjölkleverans måste ske dagligen...
      Dessutom är man underleverantör mestadels...
      Vilket spannmålsodlarna inte vill vara, utan en spelare på marknaden...

      Radera
    2. Men annars är villkoren oftast lika för alla småföretagere.

      Radera
    3. Jo, och en faktor som skiljer från många andra småföretagare..
      Man kan inte flytta verksamheten.
      Så lätt....

      Radera
  2. Brukar man inte seminera kvigor vid mellan 14-18 mån ålder? Det ger ju en ännu längre tidsperiod utan inkomst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja, jag kanske räknar slarvigt...
      Det viktigaste är att hon inte kalvar in första gången "för tidigt", då djurskyddsmyndigheterna då anser att kvigan varit för ung...
      Det är natirligtvis enbart en matematisk åsikt och har inget med verklighetetn att göra.
      Man hade samma uppfattning från myndigheternas sida i slutat av 1800- talet, och ansåg att bönder som lät sina kreatur får sköta parningarna efter eget tycke var förkastligt.
      Det gick så långt att bönderna lät kvigorna kalva första gången vi tre års ålder och då var de på gränsen att vara för gamla utan att få problem vi d kalvningen då korset då "hårdnat" och gör kalvningen svår...

      Radera
    2. Så risken att bli anklagad för djurplågeri är överhängande om kvigan blir "naturligt" dräktig vid "för låg ålder"....

      Radera
  3. Man skall komma ihåg att de flesta inspektörerna är unga och har inte kalvat in och det är stället en modetrend att kalva in första gången först vid 45 års ålder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, helt rätt...
      Men att tänka kalva in vid 45 innebär en risk att kvigan går gall för gott...

      Radera
    2. Skulle det inte vara en fördel, dåliga gener förs inte vidare....

      Radera
    3. Av hänsynfullhet så uttryckte jag mig icke så...
      Det är litet mycket rakt på sak.

      Radera
    4. Typiskt svenskt

      Radera