12 augusti 2015

En krönika från -98


1998-10-20

 

Övervakningssamhället och en tilltagande brist på TILLIT

 

I Sverige sägs vi ha världens strängaste djurskyddslag (1988:534 – även kallad Lex Pippi) och den effektivaste övervakningen av våra bönder, med hjälp av kommunala s.k. djurskyddsinspektörer. Tack vare denna, sedan 1984, "mittåt!" jag menar naturligtvis sedan1988 alltmer intensifierade övervakning anser vi att husdjuren har det bättre i Sverige än i något annat land i världen.

 

Med denna goda erfarenhet borde ett liknande koncept vara genomförbart även inom områden med andra kategorier av människor där samhället – likt fallet med de svenska bönderna – inte heller kan betro dessa människor vara kapabla att under eget ansvar sköta sina uppgifter utan övervakning och kontroll.

 

Och är det någon grupps välbefinnande vi borde vara minst lika måna om  som våra djurs  välbefinnande så är det om våra barns. Borde vi då inte i logikens namn, för att även i värnandet av våra barn bli bäst i världen, tillsätta kommunala barnskyddsinspektörer. Vilka gör regelbundna inspektioner  hos alla familjer med "barnhållning"? Varvid bordekontrolleras  - rumsytor, takhöjder, ventilation och sängplatser ("torr och ren liggplats"). Och tillse att barnen får  "entillräckligt, allsidig och balanserad näringstillförsel" så de inte bara äter chips och dricker Coca-Cola. Och vidare kontrollera att inte barn till föräldrar av  "ej härdiga raser" vistas utomhus när "dygnsmedeltemperaturen sjunker under plus 10 grader Celsius" (Erling Anderssons gamla regel).  Med mera av liknande art som föräldrarna inte kan anses kapabla att själva avgöra hur de bör förhålla sig till.

 

Tillsättandet av barnskyddsinspektörer kan därtill skapa mängder av nya arbetstillfällen i kommunerna, vilket bör vara välkommet i samhällets "påvägprogram" – på väg mot full sysselsättning. Det kan också ge kommunerna ett rejält kassatillskott genom de årliga avgifter som naturligtvis ska tas ut av föräldrarna. Avgifter som kommunerna , med sitt självstyre, kan sätta så att dessa kan bidra till att stärka och balansera kommunernas ekonomi.

 

De flesta av våra i dag övervakade bönder har en gedigen lantbruksutbildning medan , mig veterligt,  ytterst få, om ens några, föräldrar har någon föräldrautbildning överhuvudtaget. Varför det, vid närmare eftertanke, naturligtvis borde vara långt viktigare att kommunerna håller sig med barnskyddsinspektörer än med djurskyddsinspektörer.

 

Med tanke på föräldrars bristfälliga utbildning var det därför förvånande att  höra Alf Svensson i den avslutande partiledardebatten i TV (18 september 1998) säga: "Föräldrarna är sina barns bästa specialister – jag förstår inte varför vi inte betror dem om att själva avgöra vad som är bäst för de egna barnen. Att en myndighet, typ socialnämnd; skulle vara bättre på att avgöra det – det förstår inte jag."

 

Hur skulle det låta om vi byter ut subjektet föräldrar,  i Alf Svenssons resonemang, mot bönder. Det vore väl horribelt? Hör själva!: Bönderna är sina djurs bästa specialister – jag förstår inte varför vi inte betror dem om att själva avgöra vad som är bäst för de egna djuren – att en myndighet, typ miljöskyddsnämnd skulle vara bättre på att avgöra det – det förstår inte jag!

 

Om vi för ett ögonblick förmådde frigöra oss från det kulturarv, som, till exempel, ständigt dyker upp i litteraturen och i många andra sammanhang och som framställer bönder som illvilliga, baksluga ärthjärnor, sammanfattat i uttrycket "dumma bönder", så kanske ovan travesterade variant av Alf Svenssons föräldrates ändå inte ter sig så orimlig.

 

Med tanke på de i verkligheten föreliggande skillnaderna i utbildnings- och kunskapsnivåer mellan de båda kategorierna, oftast till böndernas fördel, vore väl t.o.m. frågan befogad om Alf Svenssons TILLITS-stes i själva verket inte vore mer befogat att uttala om bönderna än om föräldrarna?

 

Bönderna är sina djurs bästa specialister – jag förstår inte varför vi inte betror dem … - det förstår inte jag!

 

Varför betror Sverige sina bönder mindre än man gör i övriga EU-länder? Och ännu märkligare! Varför saknar t.o.m. böndernas egna organisationer TILLIT till sina egna medlemmars förmåga att ta eget ansvar för sina djur. Omyndigförklarar dem och ivrigast av alla stämmer in i kören (drevet) som kräver samhället på ökande kontroll och övervakning av bönderna.  Är det bara en extremvariant av Jante-lagen eller vad ligger bakom en sådan självbild?

 

Och för att återknyta till teser. Är synen på bönderna, som varande opålitliga och halvimbecilla en del av vårt lutherska arv? Som vi vet kan ju Luther knappast beskyllas för att ha varit en bondevän. Har hans syn på bönder vuxit sig starkare i Sverige, som bland de första och grundligare än något annat land tog till sig hans morallära?

 

Som någon kanske minns från historien bröt , strax efter det att reformationen inletts, ett bondeuppror ut i Tyskland 1525. Delvis faktiskt inspirerat av Luthers egna läror. Själv upprorsman mot Rom yttrade sig Luther ändå på följande sätt om böndernas revolt, som fördes under parollen – "Kristus har gjort alla människor fria!". Luther sa:

 

"Gud skulle föredra att se staten existera hur ondskefull den än kan synas vara – framför att tillåta hopen att ställa till uppror hur gott skäl den därtill än har", sa alltså Luther. Och han uppmanade makthavarna att förinta upprorsmakarna – bönderna – med följande ord: "Den som slår ihjäl en upprorsman (en bonde) – gör vad som riktigt är … därför bör envar som det kan – slå, strypa eller skära – i hemlighet eller öppet!"

 

Från den som "falsk profet" brännmärkte Alf Svensson – AS – han som betror föräldrar (AS:a-tro?) till den "Gode profeten" – GP – han med brännjärnet – Han Som Brännmärker – HSB – så hördes han inför valet säga att han tror att människan i grunden är GOD och handlar i gott uppsåt och att vi därför inte behöver bygga ut kontrollsamhället.

                                                                                                                                                               

Men antingen anses bönderna utgöra ett undantag från huvudregeln eller också räknas de inte till människosläktet? För när det gäller kontroll och övervakning  av bönderna och deras djurskötsel  så ska den "stärkas", enligt regeringsförklaringen.

 

Själv vill jag gärna räkna även bönderna till människosläktet och är övertygad om att också bönder handlar i gott uppsåt och efter bästa förmåga, så långt resurserna förslår andligen och materiellt. Men att det i tider av ekonomisk kräftgång kan vara svårt att nå alla de drömmål som ofta sätts av grupper frikopplade  från en realistisk verklighetsuppfattning. Och som inte själva behöver ta konsekvenserna av sina påhitt.

 

När bönderna sedan, i det goda uppsåtet att försöka vara lojala med uppsatta mål, låter sitt omdöme fördunklas av många gånger omöjliga mål och försöker nå dessa är det lätt hänt att de bränner ut sig. I det läget drabbas ofta också bondens djur.

 

Med en lönsamhet inom djurhållningen i Sverige, som närmast är att betrakta som ett dåligt skämt utsätts jordbruket i dag för en ökande konkurrens från en alltmer internationaliserad marknad.

 

Detta tror svenska politiker att man bäst möter med förstärkt övervakning och kontroll av den  inhemska djurhållningen och med en slogan som säger: "Sverige har världens strängaste djurskyddslag".  Vilket med rimlig logik uppfattas av omvärlden – om omvärlden överhuvudtaget uppfattar någonting alls – som att: Med världens grymmaste bönder behöver naturligtvis Sverige också "världens strängaste djurskyddslag". För det måste väl ligga närmast till hands att uppfatta att lagen är till för att stävja  missbruk och avarter! Och  därför – ju grövre missbruk (ju grymmare bönder) desto strängare lag.

 

Det är fascinerande att iaktta hur samhället på ett sätt som, med en psykologiterm, närmast kan benämnas som fixering, efterhand intensifierar sin ambition att tukta och dressera  denkrympande del av befolkningen som i dag utgörs av bönder. Logiskt sett borde ju, tvärtom, en minskande bondekår med tiden också bli ett allt mindre "samhällsproblem".

 

Men drevet mot bönderna i form av, till exempel, skärpt djurskyddslag och därav följande kulturkrockar och ett ökat antal "justitiemord" i domstolarna behöver ju inte ha 

med bondekårens storlek att göra. Det kan ju istället vara ett uttryck för samhällets syndabocksbehov i en omvälvande tid då vi går över i det postindustriella, eller som den något mer insiktsfulle , med hänsyftning till här berört fenomen, med visst fog, kan vara benägen att istället benämna det, nämligen det "postintellektuella" samhället. 

 

Vid slutet av förra århundradet (1800-talet) upplevde vi också en tid av turbulent omställning  av det svenska samhället, då med cirka 55 procent av befolkningen som bönder, mot i dag  någon enstaka procent – om ens det. Även den tiden projicerade sin olust och förvirring  i ett drev mot djurhållarna, vilket kulminerade kring sekelskiftet med drygt 1000 dömda "djurplågare" om året i svenska domstolar.

 

En person med intellektuell kapacitet som uppfattade att det inte kunde så rätt till med denna sjukliga fixering vid "djurplågeri" var August Strindberg. Han låter i Götiska rummen doktor Borg göra flera kritiska uttalanden kring fenomenet, som till exempel: "det är konsekvenserna av den zoologiska världsförklaringen av  veterinär psykologin, av den demokratiska principen utsträckt till djuren … vilka fårhuvuden har kunnat draga sådan absurda konsekvenser?" "Kvinnorna har ingått förbund med djuren; ett djur får bita mig, men om jag försvarar mig kommer jag i fängelse,"

 

"Jag är vilde jag , fastän mantalsskriven svensk; och jag tror att vildarna har framtiden för sig. Du vet att alla bildade nationer dö, av pjåsk, av djurskydd och etnografiska muséer." I Götiska rummen diskuteras även Sveriges, vid förra sekelskiftet, enorma statsskuld – "vigilans" (lån) – kallad. "Vad lever Sverige på?" – "På vigilans, svarade doktor Borg, utan betänkande." – "Ja, på vigilans, men sådant brukar sluta med krasch ."

 

Hundra år senare kan vi känna igen oss i en del av "problematiken". Djurskydd och vigilans och även etnografiska muséer tycks höra sekelskiften till (Ostasiatiska i Göteborg, just nu på tapeten)

 

För att hålla oss till djurskyddet så mattades med tiden fixeringen vid djurplågeri-processandet av. Ett världskrig bröt ut och i takt med att "börsvärdet" på bönderna då steg minskade antalet djurplågeridomar. Och vi fick ett världskrig till och i mitten av 1900-talet hade vi gått från drygt 1000 djurplågeridomar per år, vid sekelskiftet, till ett trettiotal  perår under 1960-talet.

 

Nu närmar sig åter ett sekelskifte och man behöver inteStrindbergs skarpa iakttagelseförmåga för att lägga märke till att vi åter är "på väg  mot" en topp i antal djurplågeridomar. Det som är extra oroande nu är att vi inte bara närmar oss ett sekelskifte utan skiftet är därtill också ett millenniumskifte, med den risk för rekordnotering i form av djurplågeridomar  det kan innebära. Med tanke på det fåtal bönder som återstår i dag  kan man väl bara hoppas att några går fria till Asasel och att således inte alla blir Arons brännoffer.

 

Det vore intressant att få  vetenskapligt förklarat sambandet mellan djurhållarnas grymhetsnivå och sekelskiftesövergångar. Vi känner ju alla till att varulvarna blir mer aktiva vid fullmåne. Har vi här att göra med ett likartat fenomen eller vad är det som gör att djurplågeridomskurvan under ett sekel har kedjelinjen som form – ser ut som Goldengatebron, - med sekelskiftena vid pylontopparna?

 

Hans Röös


-------------


Som lästips:

http://www.dn.se/debatt/utred-misstankarna-om-massomhandertagande/


1 kommentar:

  1. Runt runt går historien, upp eller ner i spiralen12 augusti 2015 09:58

    De som inte vill syssla med jordbruk, vill kontrollera jordbrukarna. Varför gå i stallar, när man kan åka ut och hota med katekesförhör av prästerskapet länsstyrelsetjänstemän. Godkännes i icke, åke ni på förbud och må ej komma in i herrens hage. Godkännes i på herrens nåder, må ni verka ytterligare ett år.
    Vart tar frustrationer vägen? Mot överheten eller mot de svagare? Vilka är svagast: Djuren. Således är det ett samband mellan samhällsskiften planerade och genomförda av nomenklaturor i samhällena och våldsyttringar. Lagboken förbjuder våld, men endast den som kan anmäla kan uppmärksamma exekutivmakten på problemen. Såtillvida exekutivmakten har personal tillgänglig. I värsta fall hotar Solkungen-syndromet eller Bolsjevik-trauma.

    SvaraRadera