25 oktober 2015

Rädda vår svenska mat

Politikerna klargjorde sin "avgörande" ståndpunkt redan med det enhälliga riksdagsbeslutet i juni 1990, vilket det rådde total enighet om hos de partier som då satt Riksdagen. Och gång på gång har det sedan dess kommit övertydliga signaler om att ekonomin i svenskt jordbruk kontinuerligt har gått utför. Botemedlet för det har varit att "storleksrationalisera eller dö" = fler kor (för att nu tala om djurhållningen), större avkastning per ko, större hangarer för djurhållning, färre djur på bete (de flesta tjurar kommer i dag inte ut på bete), mer importerat kraftfoder, typ soja, för att hålla uppe en produktion (mjölk och köttdjursuppfödning) som ger en snabb omsättning på djurmaterialet (avkastningen på investerat kapital, sägs ändå gå för långsamt, enligt till exempel SLI) En mjölkko i dag blir bara fem år (det finns förstås enstaka undantag).

Egentligen strider ju detta sätt att föda upp djur mot § 4 i djurskyddslagen ("naturligt beteende") och dessutom ger det produkter av sämre kvalitet. Det är verkligen inte att ta tillvara vår naturliga och goda förutsättningar för att bedriva djurhållning. Så vad är det egentligen att sörja över att den delen av jordbruket går i graven?

Det sorgliga är att den teknikfixerade djurskyddstillsynen (robotar och nya hangarer att hysa in djuren i) gör allt för att utrota den del av djurhållningen som försöker driva sin djurhållning i samklang med de naturliga förutsättningarna, både vad gäller natur, "geografi" och djurens biologiska förutsättningar.

Enligt min mening, så är det oerhört svårt att bedriva jordbruk i ett högkostnadssamhälle som Sverige, där man dessutom tror sig alltjämt vara ett industrisamhälle och därför betraktar jordbruket som "en industri bland andra industrier - det är inget särskilt med jordbruket". Så långt från naturen och de naturliga förutsättningarna har vi dessvärre hamnat.

HR

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar