22 december 2015

En Europeisk jordbrukspolitiks sista strid

En europeisk jordbrukspolitiks sista strid (är över.....?)

Sedan krigslutet 1945 har Europa haft en ambition att försörja sin befolkning med livsmedel utifrån lokal produktion. Eftersom två svåra krig under första halvan av seklet skapade katastrofer där svälten var ett faktum för de flesta europeiska medborgare. Och i slutet av 1960-talet var en fungerande europeisk jordbrukspolitik etablerad. Det som vi idag kallar CAP, Common Agriculture Policy. En uppenbar planekonomisk politisk funktion i ett politiskt system, den Europeiska Unionen, som anammar marknadsekonomin mer än något annat. Det har alltså varit klart att CAP, den gemensamma jordbrukspolitiken, någon gång skulle upplösas och försvinna.

CAPs planekonomiska funktion var som starkast på 1970-talet. Genom den subventionspolitik som genomfördes då foderimporten från USA, som var den amerikanska kontrollfunktionen i den europeiska livsmedelsförsörjningen, stoppades då sojaskörden misslyckades så att exporten upphörde vilket gav de europeiska politikerna chansen att ta initiativet. Man införde subventioner för en rad grödor vilket upprörde USA så grundligt att frågan, det som kallades "Sojakriget", drogs inför GATT/WTO, och där behandlades i över tio år innan man 1990 avgjorde frågan till Amerikanarnas fördel. Riktade subventioner var ett brott mot WTOs regler. Den europeiska jordbrukspolitikens bästa planekonomiska period var förbi. Stödsystemet skulle avvecklas. (I Sverige blev det också en subventionspolitik).

En överenskommelse mellan Bryssel och Washington genomfördes när kommissionären McSharry  besökte USA. "Blairhouseöverenskommelsen" blev en väckarklocka för de europeiska bönderna. Dock inget som uppmärksammades i Sverige, då LRF drev en regeringsvänlig kampanj i syfte att hjälpa till så att Sverige blev medlem i EU. LRF informerade inte sina medlemmar om verkligheten!
Dock har avvecklingen av CAP tagit längre tid är beräknat. En anpassning till en politisk och ekonomisk verklighet. Men processen har hela tiden gått i den riktningen.

En av CAPs viktigaste funktioner är exportstöden för överskottsprodukter inom jordbruket och livsmedelsindustrin. Denna funktion hos CAP har alltid haft en undanskymd roll i europeisk jordbrukspolitik. Då det rätteligen borde kallas industristöd istället för jordbruksstöd. Men just denna funktionen inom politiken har varit mycket omhuldad. Vid ett möte för de europeiska livsmedelsföretagen konstaterade dåvarande handelskommissionären Pascal Lamy, att de europeiska livsmedelsföretagen var guldägg medan jordbruket var en belastning för Europa!
Så exportbidragen skulle fortsätta och att alla andra handelsstörande moment skulle neutraliseras så att de, livsmedelsföretagen, skulle kunna köpa sina råvaror till världsmarknadspriser även inom Europeiska Unionen. Och så har det blivit.

Exportstöden har periodvis varit stora. Så stora som en tredjedel av hela CAP! Men har successivt minskat. Och har nu beslutats att avvecklas helt från år 2018! Detta är en uppfattning som den europeiska delen av La Via Campesina haft sedan 1980-talet när de europeiska bönderna insåg hur exportstöden skapar en falsk konkurrens mellan bönder i olika världsdelar och nationer. En typ av bondeoffer i ett ekonomiskt schackspel. Man föredrog sin egen politiska idé, Food Sovereignty. Men frågan är inte över för det. När USA kraftigt förändrade sin jordbrukspolitik 2013 innebar detta att EU måste anpassa sig till den förändringen, men hur? En del blir alltså att avveckla exportstöden. En självklar förändring som påverkar hela världsmarknaden.

Jordbruksprodukternas allmänt sjunkande världsmarknadspriser har en kanske överraskande funktion. Men som är hanterad i Food Sovereignty! I länder och ekonomier där bondekåren är en liten del av ekonomin har jordbruket marginell betydelse. Det har Agri Food , förutvarande SLI, påtalat sedan starten på 1990-talet. Ett faktum som kanske uppmärksammats för litet inom bondeleden. Och effekterna inom politiken och ekonomin är kanske något överraskande för de berörda. 

Genom en långsam men ständigt pågående förvandling av europeiskt lantbruk till en global prisnivå, genom en successiv minskning av riktade produktstöd, har europeiskt jordbruk nu blivit i stort sett konkurrenskraftigt på en global marknad - utan stöd. Det innebär att exportstöden också kan avvecklas, enligt frihandelsivrarna. Vilket alltså har beslutats skall upphöra. Men den egentliga orsaken är att jordbrukets betydelse och del av den totala samhällsekonomin har minskat i Europa så att jordbrukspolitiken, CAP, egentligen kan upphöra. I samband med införandet av handelsavtalet TTIP!

Då jordbrukssubventioner har stor politisk betydelse i länder och ekonomier med många bönder har alltså exportstöden till jordbruksprodukter och livsmedelsföretagen så liten betydelse för Europeiska Unionen att man nu besluta att avveckla exportstöden. Vilket särskilt gäller Sverige! Däremot har länder som Indien tvingats subventionera export av bomull för att inte skapa ekonomisk och social oro i landet, då världsmarknadspriserna ligger under produktionskostnaderna i Indien. Detsamma gäller en del andra jordbruksprodukter från andra länder. En motsatt effekt innebar att Saudiarabien helt upphört med veteodling då de haft en för dyr odling.

Dessa effekter på världsmarknaden innebär att fattiga jordbrukarländer, som tvingas sälja sin produktion på export, tvingas att dessutom subventionera exporten för att klara uppgiften. Vilket gör att Via Campesinas tanke Food Sovereignty har störst politiskt genomslag i "developing" länder. Medan rika "developted" länder helt enkelt slipper undan dubbelt. Man behöver inte lägga resurser på lokalt jordbruk och kan köpa sina livsmedelsbehov till mycket låga priser på världsmarknaden. Precis som handelskommissionären uttryckte det en gång för tjugo år sedan. En win-win situation.

Vissa länder inom EU har större problem att klara denna nya situation än andra. Sverige är just en sådan ekonomi som redan är illa ute i jämförelse med andra medlemmar i EU. Lönsamheten på gårdsnivå är obefintlig utan stöden! Och en prissänkning av exportvaror genom uteblivna exportstöd är slutet för den bulkvarufunktion som svenskt lantbruk gått in för sedan lång tid tillbaka.

Så utvecklingen är inte så positiv. För dem som inbillat sig att svenskt jordbruk har ett exportvärde. Särskilt gäller det nuvarande regeringspolitik som innebär att svenskt jordbruk skall exportera sig ur nuvarande kris. Det torde vara en omöjlighet att svenskt lantbruk skall odla spannmål för export till världsmarknadspriser, då högkvalitetsprodukter är en svår ekvation i vårt klimat. Det tyder på en överoptimistiskt inställning i svensk jordbrukspolitik. Och det kan också innebära på att man inte varit medvetna om att just exportstöden skall fasas ut! Och effekterna av detta.

Andra delar av jordbrukssverige är mejerierna. Vissa mejerier har satsat hårt på de tidigare höga världsmarknadspriserna och har delvis gjort sig beroende av exportstöden. Detta kan nu vara en katastrofal situation! Men detta diskuteras inte alls i Jordbrukssverige. Utan obetydliga detaljer som representationskonton.

Men har man bakgrunden klar så kan man lättare bedöma framtiden.
Framtiden är det lokala jordbruket, med en lokal marknad. Med lokal förädling.
Export av jordbruksprodukter är bara en nischverksamhet.


http://www.atl.nu/lantbruk/historiskt-handelsavtal-i-hamn

2 kommentarer:

  1. Tack, TG!
    Du kämpar på med din blogg och det brukar vara intressant att läsa vad du skriver.

    Robert Klerfors

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eftersom jag har (vuxna) barn så har jag ansvar inför framtiden.
      Hade det inte varit så hade jag bara varit en cyniker.

      Radera